Få saker har jag
lika ambivalenta känslor inför som Nobelpriset i litteratur. Jag
går i samma fälla varje år. Tänker att jag tycker det är löjligt
med priser och tävlingar, men ju närmare det magiska klockslaget 13
den där oktobertorsdagen kommer desto mer snärjd blir jag i
betingade förväntningar och hållna tummar.
När namnet
förkunnas känner jag nästan alltid besvikelse. Antingen för att
det är någon jag inte läst, eller för att det är så
förutsägbart och tråkigt. I år korsar mer motstridiga känslor än
någonsin genom mig.
Alice Munro.
Priset till Alice
Munro är också ett pris till Kanada, vilket är vackert och
välförtjänt efter att landet negligerats i 113 år. Alldeles för
många tråkiga amerikanska romanförfattare tippas varje år. Men då
Kanada gavs den här ynnesten lär min absoluta favorit, poeten Anne
Carson – som har det olyckliga ödet att dela hemland med Munro –
aldrig få priset.
Priset går också
till något så ovanligt som en novellförfattare. Med undantag för
1954 års pris till Ernest Hemingway, som skriver lika bra noveller
som han skriver dåliga romaner, brukar Svenska Akademien av hävd
premiera romanförfattare, dramatiker och lyriker. Fast av de senaste
sexton prisen har fjorton gått till prosaförfattare, så poeterna
väntar förgäves på fler pristagare.
Utan att vilja förta
glädjen hos alla som nu jublar åt Munro tycker jag att det går
till en författare som konserverar litteraturen. Bland nutida
novellförfattare finns Jayne Anne Phillips och Lydia Davis från USA
och Colm Tóibín från Irland, som skriver djärvare och mer
spännande noveller som utvecklar genren och visar dess potential. På
samma sätt är det med poesin: roligt att svenska Tranströmer fick
priset för två år sedan, samtidigt som Anne Carson visar mer
oerhörda kvaliteter med sina fullkomligt gränsöverskridande
diktböcker.
Att just
engelskspråkiga novellförfattare är så bra manar till eftertanke.
En förklaring kan vara att mångfalden av litterära tidskrifter
uppmuntrar till publicering av längre noveller (en amerikansk novell
är ofta dubbelt så lång som en svensk). Men främst handlar det
nog om tradition och konkurrens. Du skriver i tävlan med dina
föregångare, och i den engelskspråkiga världen ligger ribban
högre än i den svenska.
Anne Carson.
Jag vet inget om
Alice Munros eventuella förebilder, men det är tänkbart (för att
inte säga ofrånkomligt) att hon under sina rookie-år som
novellförfattare läst starka noveller. Då måste man vässa sina
verktyg för att rättfärdiga sin existens. Konkurrensen tvingar dig
att göra ditt yppersta.
Dock ska sägas att
något kan vara på väg att hända med det torftiga svenska
novellklimatet, med det längre reportagets återkomst i tidskriften
Filter, liksom nystartade litterära magasin som Const Literary
Preview och Granta, där det ges utrymme åt längre noveller än
gängse. Förlaget Novellix som specialiserat sig på tunna böcker
med en novell vardera ska inte heller glömmas. Möjligen ger priset
en indikation till förlagen att det inte alltid är en förlustaffär
att ge ut noveller. Möjligen blir våra inhemska novellförfattare
en smula mer ambitiösa när de läser Munro.
Så mitt slutintryck
blir trots allt en liten förhoppning. En novellförfattare är ändå
lite bättre än ännu en romanförfattare – speciellt med tanke på
att majoriteten av Akademiens romanval på senare år har varit
trista.
Kanske priset också
öppnar för att mindre uppmärksammade genrer kan komma på fråga,
som reportaget eller essän. En dokumentärförfattare som Svetlana
Aleksijevitj får gärna bli nästa års mer dynamiska val av
Akademien, som ett erkännande åt ett annat sätt att skildra
verkligheten än genom fiktionen.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 12/10 2013)
Det bästa är väl den där spänningen som infinner sig när den ständige sekreteraren precis öppnat dörren och harklar sig. Sen kör cirkusen igång. Det är nästan som när jultomten kom när man var barn. Att blott se det inslagna paketet och känna förväntan var nog den största behållningen. Sen revs det glansiga pappret sönder och lyckan späddes ut med besvikelse.
SvaraRaderaJag har börjat fokusera mer på tidigare pristagare, försöker läsa två tre stycken varje år. Nu har jag fastnat för Patrick White, pristagare 1973. Läser "Livets träd" och tycker mig funnit något av litteraturprisets kärna i hans verk.
Patrick White läste jag för oerhört länge sen, men minns att jag tyckte det var bra. En annan bra australiensisk förf är ju Peter Carey, som är kanske lite ojämn, men i sina bästa stunder klart Nobelprismässig. Att läsa tidigare pristagare låter som en god idé: man kan också koncentrera sig på såna som inte fick priset: Proust, Joyce, Lispector, Woolf, Céline, Borges, Nabokov, Kyrklund ...
SvaraRadera