Kun stemmen bliver tilbage, Forugh Farrokhzad

Ofta tänker jag på Clarice Lispectors elegiska utsaga: ”Att inte ha blivit född som djur tillhör en av mina hemliga nostalgier”. Det är något liknande som uttrycks i en dikt av iranska poeten Forugh Farrokhzad: ”jeg har lyst til at parre mig med mørket”. Att para sig med mörkret: det är en stark bild, och hos den här poeten är det gott om sådana starka bilder.

Forugh Farrokhzad ges nu ut på danska av Gyldendal, i en ambitiös samlingsbok med två av hennes diktsamlingar, två korta noveller, en intervju – översatt av Shadi Angelina Bazeghi – samt en essä av suveräna danska poeten Mette Moestrup, i dialog med Bazeghi. Boken heter Kun stemmen bliver tilbage. Poesi og biografi. Att jag läser på danska beror delvis på att det är sparsmakat med svenska översättningar.

För det här är ju makalöst bra dikter, skrivna av en poet som föddes 1934 och dog redan 1966 i en bilolycka, men redan då känd i andra delar av världen än vår provinsiella. Den här boken är ambitiös, ja, men också udda – det mesta av texten är satt i blå färg. Till boken hör också en svit fotografier, som kvarlämnar ett märkligt intryck: objektifiering, kanske?

Samtidigt som det får mig att tänka kritiskt kring just själva mytbildningen som pågår kring andra poeter. För när jag läser tänker jag på Sylvia Plath och Edith Södergran – tills jag kommer på mig själv. ”Men sluta med det där billiga tricket!” hör jag, oklart varifrån det kommer. Det vill säga, att jag ledsnar på min pavlovska reaktion, att alltid söka efter affinitet och paralleller.

Farrokhzad väckte kontroverser i 60-talets Iran, med sina dikter, som med förlov sagt kan sägas tillhöra samma bekännelsetradition som … Plath, Anne Sexton. Men återigen: ung död kvinna, går det att tänka mer schablonmässigt?

Att det är dikter som förtjänar större spridning är självklart. I förordet berättar Shadi Angelina Bazaghi om hur hon som tolvåring kom till Danmark från Iran, med Farrokhzads dikter i ryggsäcken, bokstavligt. Den första delen i den här boken är diktsamlingen En anden fødsel, med dikter från 1959-1963. De är tillägnade filmregissören och författaren Ebrâhim Golestân, som Farrokhzad hade en kärleksrelation med. Dikterna har ett sensuellt bildspråk, där det för all del går att erinra sig Sapfo, men också att läsa utan sådana riktlinjer, bara ge sig hän åt spiralformad begeistring: ”En gnist driver mig hen til mit hjertes begær / får mig til at kulminere / lokker mig i en fælde, / se / hele min himmel / bliver fyldt med stjerneskud”.

Det finns främst en stark berättarröst, en övertygad och övertygande röst som bär dikterna, ger dem ett osvikligt tonfall. Farrokhzad arbetar med kontrasten skugga och ljus – hennes förnamn betyder också ”ljus”, och hon leker ibland med dess konnotationer.

Tack vare Frödings monumentalt viktiga dikt ”En ghasel” är vi ju bekanta med det persiska versmåttet, och Farrokhzad skriver själv en sådan. Överhuvudtaget arbetar hon med att förena traditionella inslag med modernistiska, och det är förbluffande hur modern hon kan låta – eller om det är översättningens förtjänst? Påfallande ofta finns det anledning att tänka bort avstånd, och låta både tid och rum upphöra. Som när hon kallar ”jag älskar dig” för en kliché, något jag inbillat mig var en postmodern uppfinning.

Bra dikt berör, och här finns gott om inslag som är skrivet intill förförelsens pulsslag. Jag gillar verkligen hur Farrokhzad arbetar mellan det beräknade och det spontana, likaså mellan det individualiserade och det mytologiska. För henne är kärleken en förbannelse (också). Rösten är jagstark, på gränsen till manisk, har nära till smärtan: ”Jeg så min hud revne af kærlighedens udvidelse / Jeg så min flammende substans / smelte lige så langsomt / og strømme, strømme, strømme / ind i månen, månen der dvælede ved dybet, den rastløse og uskarpe måne”. Notera hur månen görs tydlig här genom att bli diffus: med ett enkelt men förfaret grepp blir den bara mer framträdande i egenskap av bortglidande.

Det är också genomskådande dikter: Forugh Farrokhzad är minst av allt någon med blå dunster i ögonen. Hyperbolen är hennes framträdande stildrag – jo, det här är något för alla som gillar Södergran … – men det finns i själva viljan att hamna i kategoriska yttranden en drift att röra sig mot universella symboler. Det är inbillning att kalla det här för främmande eller exotiskt. Samtidigt är dikterna privata – en graviditet nämns, vilket blir extra drabbande av vetskapen att hon övergav sin son, född i äktenskapet, innan hon träffade Golestân.

På ett plan skriver hon västerländskt orienterat, med igenkännbart bildspråk. Men det är också dikter som utmanar, och som jag hävdar fortsätter trilskas med läsarförväntningar. Som nittonåring väckte hon skandal med dikten ”Synd”, som skriver ut kvinnligt begär, och skildrar mannen som ett sexobjekt. Hon var revoltör: hamnade en månad på mentalsjukhus, men fortsatte trotsa omgivningens varningar. Efter att ha gestaltat äktenskapet som ett fängelse tog hon vid med att berätta om religionens förslavande av människan.

Förnuftet och känslan är lika viktiga för Farrokhzad. Hon rimmar stenhårt och helsant: ”At opdage slangebid i kærtegnets hvil / og finde gift i de elskendes smil / At lægge guld i tyvenes hænder / at fare vild i basaren uden ender”.

Utöver de fantastiska kärleksdikterna i En anden fødsel, som i sig är tillräckliga för att du ska skaffa den här boken, finns som sagt den postuma Lad os tro på begyndelsens af en kold årstid. Ett urval dikter från dessa samlingar finns översatta till svenska i boken Mitt hjärta sörjer gården. Men för att få en helhetsbild av den här spännande poeten måste du gå vidare, gå över dansk å efter vatten.