Skitigt vackert mörker. Om Mare Kandre, Mattias Fyhr

Mattias Fyhrs bok om vännen Mare Kandre är spretig, men kan nog inte heller vara något annat. Den erbjuder en inblick i författarverkstaden, samtidigt som den är ett både bryskt och ömsint porträtt av en nästan oförklarligt saknad röst.

Mare Kandre dog för drygt sju år sedan, endast 42 år gammal. Hon är kanske sin generations enda genuina begåvning inom den svenska prosan, med sina elva böcker, som visar på en närmast ofattbar talang. Ja, det känns faktiskt som att vi hittills inte riktigt har förstått dessa udda tillskott i vår litteratur, även om försök har gjorts.

Däribland av Mattias Fyhr, som inkluderade henne i ett kapitel i sin avhandling om gotiken, De mörka labyrinterna. Nu utkommer hans bok Skitigt vackert mörker, som ursprungligen skulle ha hetat ”Till min gotiska vän”. De var kompisar, och boken består av brev, e-post, intervjuavskrifter, foton, teckningar – allt kommenterat av Fyhr i efterhand, där han varsamt lägger till rätta.

Det hade kunnat bli en snaskig vandring, men skvallerfaktorn är låg. Fyhr vill visa en ärligare bild av Kandre, eftersom han menar att hon i stort sett har missförståtts av kritiken. Vad hans bok visar är att hon var lika komplex som människa som hon var som författare, och att hon hämtade sin inspiration minst lika gärna från filmer som från böcker – eller för all del från kvällstidningar eller Oprah Winfrey och sit coms.

Han pusslar ihop, vill korrigera, och det lyckas han nog med: det är en mycket sorglig bok att läsa, där vardagsbestyren blandas med det skönlitterära skrivandet. När de lär känna varandra är Fyhr mitt inne i avhandlingsarbetet, och hon har två böcker kvar att skriva, berättelsesamlingen Hetta och vitt samt romanen Xavier.

Hennes skrivande handlar inte om att lägga världen till rätta. När Frida Kahlo fick frågan varför hon målade så overkligt svarade hon att hon måste måla så, för det var så världen tedde sig för henne. Något liknande gäller nog Mare Kandres sätt att skriva: det är så här världen ser ut, otrygg och kuslig – rentav gotisk, till sin atmosfär.

Att säga att det här är en ovanlig bok är nog att säga för lite. Den är smått unik i sin metodik, där Fyhrs förfaringssätt liknar en museiintendent, där han erbjuder artefakter från författarens sista levnadsår.

Han närmar sig henne som initierad och engagerad läsare. Det blir en bok som är många saker. Den är fin, men inte bara det, utan ungefär som titeln säger: skitig, vacker och mörk. Det är en bok i Mare Kandres anda, och jag är övertygad om att hon skulle ha gillat den.

Även om jag fortfarande önskar en kritisk bok om den här författaren, vars 80-talsböcker hör till det sällsammaste och mest förtjusande jag har läst på vårt språk, är det nog en bok någon annan får skriva. Fyhr är vän och fan, och som sådan så subjektiv att det riskerar att bli för mycket av allt. Ett sållande arbete hade putsat bort yvigheterna, men utan dessa hade kanske min totala respekt för Mare Kandre, författaren och människan, också blivit förminskade. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 26/5 2012)