I det nya numret av
litteraturtidskriften Kritiker handlar det mestadels om respons, om
konst som ett samarbete: författare som tar vid där någon annan –
slutat? Men det betyder inte så: ”slutat”. En text är inte slut
när den är skriven; det är då den börjar. Carl Jonas Love
Almqvist visste detta, och sedan dess har modernisterna fyllt på med
sina fragmentariska verk som är beroende av en läsares
ordningssinne för att bli en färdig text.
Jag börjar läsa
numret och fastnar länge i en text av Tom Silkeberg William-Olsson,
som är ojämnt skriven men innehåller flera saker som inte lämnar
mig ifred. Han utgår ifrån en diktsamling av Khashayar
Naderehvandi, Om månen alls syntes:
”Titeln skapar en position, ett rum som aldrig kommer att ha ägt
rum.” Efter några dagar fortsätter jag läsa, för hans läsning
fortsätter: ”jag skriver, arbetar med ord, inte på grund av någon
verbal lätthet, utan verkligen på grund av uttryckssvårigheter.
Jag känner mig nog alltid i språkets själva begynnelse och
upplever hela tiden hur hotat det är, hur hotad jag själv är, och
hur jag ändå kan känna hela min existens bekräftad just i det
språkliga uttryckets tillfällighet.” Det är en exakt
iakttagelse, och jag instämmer ganska förbehållslöst – just det
där att skriva som är ett djävla slit egentligen, och att det blir
en slags oas som man inte riktigt litar på, som om man visste att
det bara är en hägring, detta att man känner sig hemma i ett
språk. I själva tillfälligheten.
Numrets
huvudnummer är förstås en lång essä av Susan Sontag, ett brev
från Sverige skrivet 1969 när hon bott här i ett drygt halvår.
Det är en text skriven av lika delar raseri som en vilja att förstå
Sverige och svenskarna och det svenska på djupet, och som sådan
fullständigt nödvändig läsning, även om ett par av exemplen
blivit en aning förlegade. I stora drag är texten dock fortfarande
aktuell, vilket ter sig skrämmande.
För
det är alltså en text som i mycket kritiserar, även det som Sontag
uppskattar. Hon uppfattar svenskarna både som självkritiska och
konflikträdda – visst, det är en ytlig observation, men hon gör
mer av detta, i denna långa text som inte går att göra rättvisa.
Hennes Sverige är en trevlighetsdiktatur, där svenskar ”behandlar
[…] sig själva som 'fall', och utövar en sorts moralisk
utpressning genom att visa upp sin sårbarhet.” Svenskar till och
med skriker korrekt, klagar Sontag efter att ha följt vår
begeistring i ett ishockey-VM.
Det
intressanta med hennes metod är att hon egentligen lastar sig själv
full med fördomar, för att pröva dessa. Det är en i detta fall
fruktbar metod, och hon lär sig själv mycket medan hon skriver, och
lär läsaren likaledes. Svenskens handlingar bottnar i en ångest,
menar hon, men visar också att det är en annan slags ångest än
schablonbilden, att det handlar om bortträngningsmekanismer som går
på djupet. Till det som hör till det fortfarande aktuella finns den
skarpa kritiken av vapenexporthyckleriet, av kritikernas ängsliga
sökande efter konform konst inriktad mot det politiska innehållet,
vår oförmåga att förstå Ingmar Bergmans storhet.
Till
detta furiöst skrivna brev har Torbjörn Elensky skrivit ett svar.
Först tänker jag att det är väl ändå en överloppsgärning –
att dessa reaktioner från en svensk är lätta att förutse, att
han bara kommer att bekräfta min egen läsning: till hälften
skepsicism, till hälften bejakande (som en fullgod svensk reagerar,
alltså). Men Elenskys svar är lika syrligt som Sontags brev, och
därför också uppfriskande, när han delvis bekräftar och delvis
förnekar, ibland i skarpa ordalag, som när han kritiserar att hon
är för inlåst i sin tid, slutet av 60-talet: ”det är väl
tidsandan, den man hjälplöst är del av vare sig man följer eller
vänder sig mot den.”
Numret innehåller
också en generös recensionsavdelning, där bra kritiker från
Norden läser bra böcker från Norden. Och när kritik fungerar som
allra bäst är den ju också en fortsättning på ett samtal som
väcks av boken, att den är skriven i dialog – som den danska
kritikern Mai Misfeldts läsning av Ulrika Nielsens bok Lite borta
från platsen där jag talar, till exempel.
"...därför att man som författare /.../ arbetar så att säga i ett i all evighet retarderat moment av språktillblivelse. /.../ att man blir författare, arbetare med ord, inte på grund av någon ovanlig verbal lätthet utan verkligen på grund av uttryckssvårigheter."
SvaraRadera/---/
"Vänta. Så tar vi om det hela igen. Försiktigt. Fel tonart. Vänta igen.
Vänta. Åren går. Men en dag får du höra gräset växa."
Birgitta Trotzig (Jaget och världen):
Ja, man skriver i motstånd, uppförs. Och numret inleds också med en dikt av Helena Boberg - tillägnad Birgitta Trotzig ...
SvaraRadera