Kritiker #22/2, [red] Helena Boberg & Vendela Fredricson

I det nya numret av litteraturtidskriften Kritiker handlar det mestadels om respons, om konst som ett samarbete: författare som tar vid där någon annan – slutat? Men det betyder inte så: ”slutat”. En text är inte slut när den är skriven; det är då den börjar. Carl Jonas Love Almqvist visste detta, och sedan dess har modernisterna fyllt på med sina fragmentariska verk som är beroende av en läsares ordningssinne för att bli en färdig text.

Jag börjar läsa numret och fastnar länge i en text av Tom Silkeberg William-Olsson, som är ojämnt skriven men innehåller flera saker som inte lämnar mig ifred. Han utgår ifrån en diktsamling av Khashayar Naderehvandi, Om månen alls syntes: ”Titeln skapar en position, ett rum som aldrig kommer att ha ägt rum.” Efter några dagar fortsätter jag läsa, för hans läsning fortsätter: ”jag skriver, arbetar med ord, inte på grund av någon verbal lätthet, utan verkligen på grund av uttryckssvårigheter. Jag känner mig nog alltid i språkets själva begynnelse och upplever hela tiden hur hotat det är, hur hotad jag själv är, och hur jag ändå kan känna hela min existens bekräftad just i det språkliga uttryckets tillfällighet.” Det är en exakt iakttagelse, och jag instämmer ganska förbehållslöst – just det där att skriva som är ett djävla slit egentligen, och att det blir en slags oas som man inte riktigt litar på, som om man visste att det bara är en hägring, detta att man känner sig hemma i ett språk. I själva tillfälligheten.

Numrets huvudnummer är förstås en lång essä av Susan Sontag, ett brev från Sverige skrivet 1969 när hon bott här i ett drygt halvår. Det är en text skriven av lika delar raseri som en vilja att förstå Sverige och svenskarna och det svenska på djupet, och som sådan fullständigt nödvändig läsning, även om ett par av exemplen blivit en aning förlegade. I stora drag är texten dock fortfarande aktuell, vilket ter sig skrämmande.

För det är alltså en text som i mycket kritiserar, även det som Sontag uppskattar. Hon uppfattar svenskarna både som självkritiska och konflikträdda – visst, det är en ytlig observation, men hon gör mer av detta, i denna långa text som inte går att göra rättvisa. Hennes Sverige är en trevlighetsdiktatur, där svenskar ”behandlar […] sig själva som 'fall', och utövar en sorts moralisk utpressning genom att visa upp sin sårbarhet.” Svenskar till och med skriker korrekt, klagar Sontag efter att ha följt vår begeistring i ett ishockey-VM.

Det intressanta med hennes metod är att hon egentligen lastar sig själv full med fördomar, för att pröva dessa. Det är en i detta fall fruktbar metod, och hon lär sig själv mycket medan hon skriver, och lär läsaren likaledes. Svenskens handlingar bottnar i en ångest, menar hon, men visar också att det är en annan slags ångest än schablonbilden, att det handlar om bortträngningsmekanismer som går på djupet. Till det som hör till det fortfarande aktuella finns den skarpa kritiken av vapenexporthyckleriet, av kritikernas ängsliga sökande efter konform konst inriktad mot det politiska innehållet, vår oförmåga att förstå Ingmar Bergmans storhet.

Till detta furiöst skrivna brev har Torbjörn Elensky skrivit ett svar. Först tänker jag att det är väl ändå en överloppsgärning – att dessa reaktioner från en svensk är lätta att förutse, att han bara kommer att bekräfta min egen läsning: till hälften skepsicism, till hälften bejakande (som en fullgod svensk reagerar, alltså). Men Elenskys svar är lika syrligt som Sontags brev, och därför också uppfriskande, när han delvis bekräftar och delvis förnekar, ibland i skarpa ordalag, som när han kritiserar att hon är för inlåst i sin tid, slutet av 60-talet: ”det är väl tidsandan, den man hjälplöst är del av vare sig man följer eller vänder sig mot den.”

Numret innehåller också en generös recensionsavdelning, där bra kritiker från Norden läser bra böcker från Norden. Och när kritik fungerar som allra bäst är den ju också en fortsättning på ett samtal som väcks av boken, att den är skriven i dialog – som den danska kritikern Mai Misfeldts läsning av Ulrika Nielsens bok Lite borta från platsen där jag talar, till exempel.