In Bloom

I sommar ska den notoriskt skygga Liz Fraser sjunga på scenen igen när Antony Hegarty är curator för meltdown-festivalen. Men om hon ställer in ställer säkert Beach House upp, för de förvaltar Cocteau Twins drömskt eteriska fluff-pop på ett förträffligt sätt.

Efter att ha matats med 90-talets The Smiths-epigoner och 00-talets Joy Division-epigoner kan det faktiskt vara befriande med ett band som söker sig till andra förebilder, även om jag tycker att Beach House tassar in på Cocteau Twins marker som om det gällde någon slags allemansrätt inom musiken – alltså, om de tidigare har tassat, går de nu all in med sin fjärde skiva ”Bloom”, som jag ändå tycker är deras klart bästa, med eller utan Cocteau Twins-influenser.

Det är först och främst ett album, med låtar som bara kommer till sin rätt och fungerar i sin rätta omgivning, med tio nästan lika jämnbra låtar: det är ungefär som på Girls senaste skiva, en skiva som är bättre nu än för ett halvår sedan, eller för all del, förra årets ojämförligt starkaste skiva, P.J. Harveys ”Let England Shake”.

De har hittat de allra vackraste tonerna, och melodierna fylls av den där svårfångade mixen av svårt och lätt, med en musik som rör sig bångstyrigt och ändå smidigt. Hör bara hur refrängen i ”The Hours” lyfter den lite enkla versen, något som händer nästan hela tiden på den här skivan. Och ”Myth” har ändå något av en ännu starkare refräng. Om man ska vara kräsen är kanske de fem första låtarna snäppet vassare än de fem följande, men det är en marginalanmärkning, och inget som jag tror håller i längden. För det här är hållbart och genomtänkt, musik som har förutsättningen att precis som Cocteau Twins låta lika fräscht om drygt tjugo år.

Jag gillar också hur texterna flummar ut, som i stenlåten ”Lazuli”:” Wonder eyes, motion high / And I don't dare, slip on by / Make us suffer, like no other / Is nothing like lapis lazuli / Let it go, back to me / Like no other you can't be replaced”. Textmässigt låter det inte riktigt lika sorgligt som på förra skivan ”Teen Dream”, utan som om orden instämmer i det musikaliska självförtroendet, att här ska stora saker uträttas.

Sällan hör man också ett band där sång och musik befinner sig i en så här innerlig och intim samvaro, där Victoria Legrands sång och Alex Scallys gitarrer tävlar om utrymmet samtidigt som de sneglar utan missunnsamhet eller konkurrens på varandra:

”No way of recognizing

The cat knows the call

Fair child is rising

There's no mystery at all

It's a strange paradise

You'll be waiting”.