Havsmannen, Carl-Johan Vallgren

Om man gillar Carl-Johan Vallgren eller inte handlar nog inte så mycket om han skriver bra eller inte, utan mer om man kan fördra hans stil, hans överdrifter, att han hela tiden tar i och måttar med sitt stilistiska överdåd. Hans tidigare böcker har jag nog mest upplevt som fascinerande experiment, som att bevittna en cirkusartist som slänger upp ett dussin färgglada bollar i luften och wow – ska han lyckas fånga merparten av dem innan de ramlar ned i sågspånet?

Vallgrens senaste roman avviker en del från åtminstone hans två tidigare storslaget anlagda romaner från 2000-talet. För om Den vidunderliga kärlekens historia var en bombastisk Parfymen-pastisch och om Kunzelmann & Kunzelmann var en bombastisk konstsvindlarskröna, då blir Havsmannen utförd i det något mindre formatet, en slags skräckroman i skolmiljö, med mobbade skolbarn som får hämnd av övernaturliga krafter.

Som om John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in inte existerade? Nog är det lite märkligt att Vallgren vågar låta sin roman utspela sig i samma tidiga 80-tal, när tematiken är så snarlik. Mobbade Nella lever i misär, med en alkismorsa och kåkfararfarsa, och allvarligt rubbade plågoandar på skolan. Även om det här är en någorlunda anspråkslös roman tar Vallgren ibland i så att han ibland spricker, i sin iver att låta de största av de stora gesterna få plats.

Även i sina mest lyckade romaner är Vallgren ojämn. Jag tyckte till exempel att Kunzelmann & Kunzelmann bitvis var en fantastiskt bra roman, som ibland tippade över och blev störtlöjlig. Även här blir det ibland för mycket. Det kan tyckas en aning onödigt att en författare som gett ut romaner i 25 år gör sig skyldig till sådana nybörjarmissar som ständiga upprepningar, eller att låta karaktärerna tala över varandras huvud, eftersom de har så mycket att förtälja läsaren, i en information som borde förmedlas i texten förpassas till replikerna.

Inledningsscenens utdragna tortyrscen som involverar en katt hade jag också klarat mig utan, då den så uppenbart är en plantering, en foreshadowing: här ska hemskhetstanken implenteras med den yttersta noggrannheten. Något (ännu) värre ska följa. Ja, själva titelns ”Havsman”.

Titeln avslöjar kanske mer än man behöver veta vid påbörjad läsning, och kommer förstås inte som någon överraskning. En manlig sjöjungfru, kort sagt. Nella har påpassligt nog en ofattbart snäll god vän som är smart, med tillgång till både all tid i världen och allsköns vetande, och han – kallad ”Professorn” – kan berätta för henne vad en sjöjungfru är. Tyvärr också för oss läsare, och det är en av de saker jag har svårt för, den där informationsbelastade prosan där författaren ska bevisa att han inte har slöat till där vid wikipedia. Då får man stå ut med stolpiga faktarutor, nödtorftigt dolda i Professorns förnumstiga berättelse för Nella.

Så Vallgren har skrivit en renodlad skräckroman – men, eftersom det här är Socialstyrelse-Sverige, finns andra bevekelsegrunder inblandade. Här finns åtskilliga resonemang kring sociala problem – Nella har en bror med inlärningssvårigheter, och som sagt en mor med alkoholproblem och en kriminell far: och fattigdomsmarkörerna är frekventa, med brorsans glasögon som går sönder och matsäckar som uteblir eller kläder som inte blir inköpta.

Det värsta är nog att Vallgren vill rationalisera mobbningen, ge den en vettig förklaring. Det går väl sisådär, om man silar klichéerna och sväljer schablonerna. Lika dumt blir det med Nellas försök att förstå och förklara Havsmannen.

Så framträder då Havsmannen, som den mobbades önskedröm, ganska precis som vampyren Eli i Låt den rätte komma in kom som på beställning till den mobbade pojken Oskar. Det är lite trist kanske att för den mobbade består räddningen endast av antingen en vampyr eller ett havsvidunder. Verklighetens hårda klang tillåter aldrig de sköra drömmarnas infriande.

Medan kollegan Ajvide Lindqvist i alla sina böcker har besvärande svårt att få till kronologin har Vallgren oftare koll på detaljerna, även om han missar premiären på Flashdance-filmen med flera månader. Annars är väl hans roman en halvmesyr som balanserar nära bagatellen, som inte riktigt lyckas vara vare sig skrämmande eller säga något klokt om de sociala problem som den tar upp, men som trots det blir en stunds förströelse.