Hans fru Judith, Emma Lundenmark

Surrealistisk litteratur lever i mysig symbios med det visuella, på ett sätt som ibland kan göra bilder lätt överflödiga – ett komplement som tar vid och visar att en bild inte ska säga mer än tusen ord. Men ibland!

Nu menar jag inte heller att det mysiga ska uppfattas som något trygghetsbekräftande: snarare är den bästa surrealismen inom litteraturen den som oförskräckt rör sig mot det knasiga och det farliga – där drömmen blir en mardröm. En sådan författare är definitivt Emma Lundenmark, som nu ger ut novellsamlingen Hans fru Judith på Sphinx. Till den boken har Niklas Nenzén bidragit med några riktigt snyggsuggestiva illustrationer, som demonstrerar arten av ett gott samarbete, där bilderna fungerar som något att försjunka i länge, för att upptäcka detaljer och lönngångar i det som förevisas. Du känner igen detaljer, men de är förvrängda, omdanade.

Lundenmark har tidigare skrivit poesi, och jag tror att det är en framgångsrik ingång till hennes fantasifulla skapelser, där djur och människor samverkar, så pass att man ibland inte kan skilja dem åt. Knasigheten är ju en av konstens största tillgångar, när den tillämpas på rätt sätt. Ofta utmynnar det i våld, överfall, men där du inte är helt säker på att du uppfattar det på rätt sätt – titelnovellen är en sådan skum sak som kommunicerar med osäkerhetsfaktorn.

De här novellerna är spännande och djärva i sina anspråk. Vansinnet är aldrig långt borta, i de här världarna av möjligheter. Risken är kanske att det möjliga ges så vida ramar att allt verkligen kan hända, och då mister skeendet sin dramatiska laddning – du blir inte riktigt lika imponerad, när du lärt dig att förvänta det mest oförväntade: när sagan och verkligheten möts utan förbehåll, då fungerar det bättre.

I sina bästa stunder fräser det också av obehag under den polerade ytan: där finns då en underton av något trasigt, en indignation som inte vill lämna dig i fred. Då tar Lundenmark vid där andra författare hejdar sig – säg Inger Edelfeldt, som i sina noveller flirtar med surrealismen, men aldrig låter det slå slint. Lundenmark går alltid ett steg längre, tillåter sig att mista fotfästet. Fasan är med i hennes noveller som en konkret närvaro, inte bara som ett abstrakt hot. Symboliken är underförstådd, sällan helt utskriven – jag tänker här på den korta novellen ”Ur den gifta mannekängens höft”, om kvinnan som efter bröllopet växer och inte kan stanna i den äktenskapliga sängen – den blir henne för trång, alltmedan mannen sover vidare, ”och hon gungade honom mjukt in i drömmarna. Det roade henne och hon höll länge hans sömn i sin famn.”

Då är det också skrivet i en triumferande tillit till läsarens följsamhet. I riktigt bra litteratur finns ofta en viss djävlighet i uppsåtet, att du inte riktigt kan lita på intentionen bakom, och det illvilliga riktas mot upproriska tankar: då kan Lundenmark påminna om en av 1900-talets mest underskattade författare, Angela Carter, som också skrev fantasifulla och knasiga noveller. Hon är skandalöst förbisedd, men jag tycker inte det finns några ursäkter för den som släpper Lundenmark förbi sin radar. Jag blir upprymd av hennes insikt om världar som är större, rikare, djupare – och mer intensiva.

För någon vecka sedan räknade jag antalet modernistiska författare i den skolantologi vi använder i kursen Svenska B. Det är 37 namn – av dessa är 28 stycken män, och endast 9 är kvinnor. Det bara råkade bli så, tyckte de flesta av mina elever, som inte gärna ville se något strukturellt problem i att inte fler än 9 kvinnor anses ha skapat betydande litteratur under 1900-talet. Däremot finns det visst utrymme för även kvinnor i några modernistiska falanger – däribland surrealismen, och Sphinx uppmärksammar detta med sin serie ”Surrealismens kvinnor”, där Emma Lundenmarks bok är nummer sju. Måtte det bli många fler!