Det är svårt att
föreställa sig en mer perfekt novell än Edgar Allan Poes ”The Black Cat”, som
publicerades 19/8 1843. I en tidning som i den här nya utgåvan felaktigt angivs
som The Saturday Evening Post, när
det ska vara the United States Saturday Post.
Det är en novell som på sätt och vis summerar den romantiska epoken, men också
pekar framåt mot senare närliggande skildringar, författade av Dostojevskij,
Lovecraft, Nabokov, King. Det är lika lätt att underskatta Poes betydelse som
det är svårt att överskatta den. Han är infernaliskt skicklig, och ojämförligt
kuslig.
Novellix har nu
gett ut den i en ny serie skräcknoveller, med ett fantastiskt omslag, och det är förstås välkommet med en
nyöversättning, om än den senaste översättningen från 2007 fortsätter vara
läsvärd. Framför allt är det välkommet att äntligen få tillfälle att läsa
kompetenta översättningar, som inte mildrar den besynnerliga stilen. Det finns
också för en översättare oändliga möjligheter, oändliga variationer. Som ung
läste jag Poe i olika svenska översättningar, men ingen lyckades gripa det
säreget neurotiskt kusliga. Se här bara hur inledningsmeningen tagit sig olika
vägar:
For the most wild, yet most homely narrative which I am
about to pen, I neither expect nor solicit belief. (Poe, 1843)
Jag varken vänta eller begär att någon skall sätta tro till
den hemska och ändå mycket vardagliga berättelse som jag nu tänker skriva ner.
(Bertel Gripenberg, 1929)
I fråga om den
högst fantastiska men samtidigt mycket prosaiska berättelse som jag nu står i
begrepp att nedskriva varken väntar eller kräver jag att bli trodd. (Nils
Holmberg, 1954)
Jag varken väntar
mig eller begär att någon skall sätta tilltro till den orimliga, men samtidigt
alldagliga, berättelsen som jag står i begrepp att nedskriva. (Erik Carlquist,
2007)
När jag nu står i
begrepp att teckna ned en synnerligen galen och ändå synnerligen anspråkslös
berättelse, varken väntar jag mig eller ber jag om att bli trodd. (Helena
Hansson, 2018)
Det finns förstås
flera varianter, men det var dessa jag fann hemma för stunden. Ja, kärnan hos
Poe finns förstås i den hyperängslige jag-berättaren – ett så gott exempel som
någonsin på den opålitlige berättaren – som bekänner sitt gruvliga brott.
Novellen hör till Poes mest kända, och bildar tillsammans med ”The Tell-Tale
Heart” en kuslighetens diptyk, när det gäller insikterna i mordets psykologi.
Poe kunde pendla mellan hybris och ödmjukhet, och det var väl något av det
senare som infann sig när han kallade novellen om den svarta katten för en av
sina åtta bästa noveller.
Så ja, att läsa den
i detta skick är glädjande. Till märkligheterna hör ju också att Poe är lika
rolig som han är skrämmande – så också i denna lilla klenod. Hansson ger texten ett sväng, hittar
lämpliga glosor till originalets fyndiga och färgrika synonymer, och återskapar
ett idiom som både känns arkaiskt och modernt – man ska inte heller glömma att
Poe med sina ideal hade en stil som var anakronistisk redan på 1840-talet,
ungefär som Selma Lagerlöf skulle vara några årtionden senare. Hansson har också
behållit kursiveringarna, vilka ju är nödvändiga för att jag-berättaren ska
framträda i all sin farlighet, i all sin manipulativa disharmoni.
Symboliken i
novellen är både lätt och tung. Enligt en vida spridd myt från psykoanalytiskt
håll ska den vita färgen på den nya kattens svarta päls uttydas som mjölk,
vilket indikerar Poes modersfixering. Det finns nog gott om den typen av
övertolkningar – men låt gå för det, den som söker skall finna, som det heter.
Det befriande med Poe är att man kan läsa honom utan att begagna Freuds optik.
Det får hans förtvivlan att te sig än mer skräckinjagande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.