Glädjande nog utkommer en rätt betydande del
skandinavisk poesi i svensk översättning. Bland tillskotten finns norska
klassikern Gunvor Hofmo, och de danska samtidspoeterna Morten Chemnitz, Naja
Marie Aidt och Mette Moestrup.
I den norska
1900-talspoesin intar Gunvor Hofmo (1921-1995) en särställning. Hon debuterade
strax efter andra världskriget, och visade en värld slagen i spillror. Sedan
tillbringade hon drygt tjugo år på mentalsjukhus, men skulle återkomma med
flertalet diktsamlingar. Nu finns ett fint urval, Jag glömmer ingen, som påminner om denna ovärderliga poet.
I dikterna är dödsnärvaron lika påtaglig som gudsfrånvaron. Följden blir en sällsam religiös diktning, som upprättar en balans mellan hopplöshet och förtröstan. Inte bara den själsliga oron fångas av pregnanta bilder, utan även miljön är delaktig i en levandegjord dikt: ”Också gatorna stillnar under / det lätta trycket / av dimmans sköterskehänder”.
Det tidlösa
förstärks av Hofmos nästan naiva språk, som aldrig får mig att tvivla på
äktheten, att dikterna är ett svar på en bokstavlig fråga om liv eller död. Här
finns en påtaglig smärta, gestaltad av en kamp för oberoende från allt som
tynger individen.
Dessa dikter om
sömnlöshet, sorg, ensamhet, oro och lönlös längtan är lyhört översatta av Eva
Runefelt och Staffan Söderblom. Det är en bok som representeras av ett urval
från tjugo böcker och femton efterlämnade dikter, och ändå känns frustrerande
kort.
Vi har översköljts
av en dansk poesivåg de senaste fem-sex åren, och bland de färgstarka poeterna
hör Morten Chemnitz till de mer försynta. Han representerades med nio dikter i
översättningsantologin Nervsystem som
utkom 2015, men först nu finns debuten Innan april tillgänglig på svenska, tack vare Mats O. Svenssons försorg.
Det är frågan om
impressionistiska intryck, som förlitar sig på upprepningar av nyckelbegrepp
som solen och den blå färgen, isen och träden. Ord som förs ihop visar inre
samband och bildar en egenartad värld. Det är beskrivning av ett tillstånd
snarare än en sammanhängande berättelse, en slags mönsteranpassad dikt.
Här blir sambanden
synliga när orden sammanställs, och senvåren tinar fram: ”De blanka grenarna i
trädet på hörnet är blanka av vintermorgonens fukt. I det blå och med lite av
solen över sig. Framför vintern med vintern.” Ja, den gör inte mycket väsen av
sig, denna dikt, men gör intryck ändå – med hjälp av sina snillrika
kompletteringar och subtila förskjutningar av en verklighet som vi lätt känner
igen.
Några andra danskar
som svenska läsare sedan tidigare kunnat stifta bekantskap med är Naja Marie Aidt och Mette Moestrup. Deras gemensamt skrivna Omina är fyndig, originell, intelligent – och slagfärdig.
Om man vill kan man
ta reda på vem som skrivit vad i deras brevsvar till varandra, men det är
oviktigt. Jag läser det hellre som en växelskriven dikt, utifrån en samsyn kring
hur livet ska levas. De kommenterar och ger respons, ingjuter mod och kurage:
”du bar ditt mod / ditt högmod / som tiara och övervåld / bygger bo i din
hjärna”.
Det handlar i denna
korta bok om att leva annorlunda, i samklang med de utmaningar man ställs
inför. Här finns en uppmaning att hålla huvudet högt, som amazonerna. Det är en
form av aktivistisk dikt, som blir inspirerande och uppfordrande.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 22/2 2019)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.