Korrekthedsbibelen, Christina Hagen, Gyldendal

Jag kan villigt erkänna: jag läser en hel del litteratur på danska, och det är tamejfan inte lätt, även om det i mångt och mycket är en vanesak. När jag ser att Christina Hagen väljer att låta stora delar av sin nya bok på Gyldendal, Korrekthedsbibelen, vara skannade sidor av rutade anteckningsblock suckar jag inombords, och kavlar upp de bildliga skjortärmarna.

Att jag tar mig an läsningen beror på två saker. Det första är att jag för några år sedan läste en av Hagens tidigare böcker, utgiven av Basilisk, den udda konstboken Boyfrind. Jag var långt ifrån överens med allt i den, men den gjorde ett oförglömligt intryck. För svenska läsare: tänk dig en mindre städad men mer subversiv Tone Schunnesson. Det andra är att hon den här gången utforskar det vi i Sverige kallar ”åsiktskorridoren”, och som här och annorstädes går under namnet ”det politiskt korrekta”.

Disclaimer: jag är så in i helvete trött på diskussionen kring detta, så det är något i det som får mig att vilja konfrontera det en gång för alla. Få saker är lika tröttsamma (det skulle vara bashingen av postmodernismen då). De som gnäller allra mest över åsiktsfrihetens brister är dessutom ofta de som har friast tillgång till medias diverse kanaler.   

Hagen växlar mellan handskrivna rutade anteckningsböcker, skrivna med olika pennor, och maskinskriven text på olika typsnitt. Är det oredigerat? Kanske. Det finns ändå något stramt över det skrivna, som är katalogartat, likt ramsor som låter anaforer skapa ingångar till utsagor som faller med hård kadens. Ibland plumpt, ibland skitroligt, och då och då blixtrar intelligensen till.

Bara ett manligt geni skulle komma undan med det handskrivna, tänker jag först, och minns hur Ernst Brunner när han i början av sin karriär var uppburen poet och prydde omslagsflikarna med sina handskrivna dikter. Men det är en del av Hagens poetik, och har förekommit i ett par av hennes tidigare böcker, som Boyfrind och dess uppföljare Jungle. Här råkar det dessutom vara fem olika bidragsgivare till det handskrivna, och Hagen är bara en del av detta kollektiv.

Det här är då en satir, som inriktar sig på de som dyrkar det korrekta (därför bildar omslagstexten ett kors, och tja, kränktheten har väl blivit en religion). I den här världsbilden har alla blivit offer, men nu är det dags att skämmas, menar Hagen: om du ägnar dig åt att minnas livets glada dagar hånar du den dementa, när du äter kött hånar du vegetarianen, när du tänder ett stearinljus hånar du pyromanen … I så måtto blir boken en katalog av kränkningar.

När hänsynstagandet blivit det viktigaste ställningstagandet kommer ingen undan. Här visas då hur absurt det blir när hänsyn måste tas in absurdum. Boken utgörs av en kör av röster, där de obearbetade stilarna bidrar till att monotonin bryts. Det är i hög grad en polemisk bok, som tar strid mot dumheten. Man kan läsa de olika texterna som rådgivning, typ ”gör så här, och skyll sen inte på mig …” För här visas hur långt man måste gå om man ska avstå från att såra någon (med Fritiof Nilson Piratens ord om igenkänning, ”Man kan inte tala om en stoppnål utan att någon enögd djävul känner sig träffad”). Det är en manual för ett friktionsfritt liv.

Hellre borde vi lära oss bemöta kritik, och finna värdet i konfrontation. En av få välsignelser med att bli äldre är att man tillåts skita i vad andra tycker, och därmed locka fram de slumrande konflikthärdar man undvek som ung, när man var rädd för att inte vara till lags, när man var beroende av att få – ja, vad fan vet jag, bekräftelse eller nåt från sin omgivning.

Alternativet är den fördummande hejaklacksmentaliteten som verkar vara allt vanligare, i takt med att vuxna tillåts följa sina favoritlag högt upp i åldern. För att återgå till Hagens bok: ja, den är stundtals monoton, malande, men också ofta manande, där hon ger fördumningen ett motstånd: ”Brug ikke ordet Syg om en Person, der er diagnosticeret Syg af det omgivende samfund, idet det ofte viset sig, at den Syge i Virkeligheden er den Raske, og den Raske er den Syge (eller var det omvendt?)” Men det är också så att medan en del av de sanningar som presenteras är omedelbart fruktbara blir det en del vattentrampande också.

En del är också fränt och ekivokt, och aktuellt, som när hon hittar exempel på våldtäktsscener i filmer producerade av Harvey Weinstein. Det är en bok som illustrerar hur onyanserad frustrationen är, för det är ett resonemang som styrs av ilska, frustration. Monologen är rasande – hon rasar också mot vår passivitet, vår indolens, vår eskapism. Och mot identitetspolitiken, som varit förutsättningen för mycket av den kränkthet som gås igenom. Inte för att det fått plats i boken, men debatten om Sveriges nya kulturminister Amanda Lind, och rättare sagt hennes frisyr, är ett typexempel på hur fel det blir hur man än gör.

Ibland saknar jag en problematisering av det moraliska samvetet, som här bara kölhalas. Det vore mig främmande att använda begreppet ”godhetsknarkare”, för det är redan annekterat. Ett större problem är de samvetslösa som provoceras av visselblåsare, och tänker konsumera sig ut ur alla kriser. De långa flygresorna kan bara tolereras om man ger mandatet till de aktiva resenärerna att antingen identifiera sig med cynikerna som frivilligt tar död på planeten eller dumskallarna utan ansvar.

Så det finns något fyrkantigt och paradoxalt uddlöst över Hagens attack, som om frenesin inte riktigt håller när orden sjunker in och blir text, blir litteratur. Hon går så långt in i hatet och skonar ingen i sin kritik. Å andra sidan: hur skulle livet bli om alla blev självförsörjande bonnerøver?

Jag läser Korrekthedsbibelen som antitesen till Svenska Dagbladets ”Perfect Guide”, helgbilagan där kritvita kapitalister utan att reflektera över orättvisorna berättar om sina lyxresor och –middagar och –helger, etc. I rättvisans namn arbetar Hagen också mot de förenklingar som ligger i den svartvita världsbild som är en ofrånkomlig del av bokens estetik. Det märks bland annat i identitetspolitiken, kanske den största förenklingen av dem alla.

På sin hemsida listar Hagen sina inspirationskällor, och det är en eklektisk genomgång där Flaubert avlöses av Samantha Fox, Nan Goldin av Lana Del Rey, och så vidare. Säger det något om hur hon arbetar? Ja, den blandning av högt och lågt som hon uppvisar kunde för all del kallats för postmodernistisk, innan det blev ett skällsord för relativism. Och lika ofta som boken pekar ut återvändsgränder, lika ofta hittar den fram till nödutgångar, och där kan både hatarna och offren trängas. I de mest galna påhitten finns ibland de mest angelägna frågorna.