I våras utfördes
ett experiment i den halländska landsbygden. Vad händer om man låser in sex
nordiska poeter mitt ute i skogen? Det var Art Inside Out som arrangerade ett ”lyrikresidens”
kallat ”Plats. Poesi. Periferi.” I en månad var poeterna utelämnade åt skogen
och sig själva i Hylte kommun i Halland.
Tidskriften Provins
publicerar som bilaga till sitt nummer 3/2017 resultatet. Är det en bok? En
antologi? Ett häfte? En pamflett? De som fick chansen är danska poeterna Jun
Feng/Fimbut och Jonas Rolsted, norska Morten Langeland, svenska Åsa Maria Kraft
och Helena Österlund, samt finlandssvenska Heidi von Wright. Till sin hjälp
fick de en annan poet, den erkänt duktiga läraren Marie Silkeberg.
Det är både
gemensamt och individuellt skrivet, som om de artigt nog inväntar varandra.
Ibland adresserar de varandra, och då kan man ju gissa vem som har skrivit vad,
inte minst eftersom två av dem skriver på danska, en på norska, och tre på
svenska, och en del är översatt till kinesiska. Man kan roa sig med att gissa,
fast det är ganska gagnlöst: dessutom gissar man väl nästan alltid fel? Jag
känner ändå till de svenskspråkiga rätt bra – i synnerhet Kraft, som jag läst
varje stavelse av.
Men mitt intryck är
att de låter sina unika röster ingå i ett större sammanhang. Frågan vad ett ”jag”
är blir bara en av de väckta frågorna. En annan berör gränsen och
gränsdragningarna. Bönderna i närområdet är skeptiska till deras närvaro. Är
poeter känsligare för gränser än andra människor? Döm själva:
ur varje gräns växer en annan : ur varje gräns växer
långsamt behovet av
att kontrollera den : i
takt med förmågan att tillverka och
bevara
dokument : den som står vid en gräns och
kontrollerar den är
gränslös i sin kontroll : tvingar
andra att tänja sig för att
passera
gränsen : kroppen
som stoppas
En annan sak,
apropå gränser, är hur den här skriften uppmuntrar en mer uppluckrad
författarroll – författaridentiteten som solitärt geni är i starkt behov av
revidering, minst sagt. Och då är det förstås välkommet med projekt som detta:
visa vad som sker när det stora får ingå i något som är ännu större. Det är
nästan lite rörande hur de nämner varandra, plockar in varandra som referenser
i sina dikter, genom att berätta vad Åsa Maria, Heidi, Jonas etc gör.
Vad vi då får är en
dikt som rör sig mellan olika tonlägen. Den kan vara fundersam, vek, klagande,
informativ, docerande, listig, lyrisk. Det kan vara ekfraser som utgår från en
altartavla med Maria och Josef och Jesus och de tre vise männen. Eller
skogsdikter. Eller dikter om den nedlagda sågfabriken vid området. Eller
funderingar kring en kvinna som blir inlåst i en jordkällare i sexton år, för
att hon var rädd att hon som barn blev galen efter ett blixtnedslag.
Slutresultatet är
kanske inte omvälvande dikt – det är mer en spretig bok, med en mångfald
intryck. Något som i sig ändå är eftersträvansvärt. Det är också svårt att
skriva om bokens innehåll, då dess yttre form och förutsättningar är så
påtagliga. Jag måste ändå uppskatta projektet och den satsning som gjorts. Mer
troligt är också att de sex poeternas kommande böcker kan ta en ny riktning
efter detta experiment.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.