Bland det värsta
som kan hända en människa är nog att ens barn dör. Det sker Naja Marie Aidt,
dansk poet, och hon har skrivit en omskakande bok, som växlar mellan poesi och
prosa, och hålls samman av den tunga sorgen. En sorg som liknas vid ett
undantagstillstånd. Med hjälp av citat från andra författare resonerar hon
kring sin förlamande förlust, sin satans saknad.
25 år gammal
trillar hennes son ut genom ett fönster, och med metodisk precision tecknar
Aidt porträttet av sonen: ”Jag känner dig nästan aldrig längre. / Kanske har
min gråt berättat för dig att du är död. / Kanske har du hunnit fram.” Det är
en skildring av förtvivlan, men den är också förtvivlat bra, eftersom den visar
det nödvändiga i att klara det svåraste.
Flera gånger är det
som att texten går sönder, i typsnitt som förminskas eller förstoras, som
skrivs i versaler när sorgen skriker, och i minimal skrift när sorgen viskar.
Det blir en bok lika spretig som sorgen, och den överskrider alla ens
förväntningar av vad litteratur är kapabel till.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 14/9 2018)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.