att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

17 mars 2014

Boyfrind, Christina Hagen


Det sägs ju att konst och kultur i vidare mening är något som är bra för människan. Läkare skriver ut konsertbesök till deprimerade patienter, och böcker lär vara något som gör dig till en god människa. Det ökar toleransen, gör dig mer vidsynt.

Det där tror jag inte ett skvatt på, vill jag buttert invända. Men ändå – konst handlar ju om förändring på djupet. Det är något som – när den är på riktigt – också går på djupet, och blir något som gör saker. Art is a doing word, för att parafrasera ett band som betytt så oerhört mycket, för mig personligen (googla det).

Syftet är väl inte heller att bli en bättre människa, vad nu det är. Nu har denna oförbätterliga människa tagit del av det märkliga konstverket Boyfrind, Christina Hagens senaste upptåg på förlaget Basilisk. Det är en tung konstbok med foton och dithörande text på ohyvlat charmig engelska, med dito handstil skriven med olika pennor, som om Hagen i sin otålighet rafsat åt sig vad hon haft för handen. Hon är dansk konstnär, men varför skriver hon på engelska då? Kanske av samma anledning som vissa artister envisas med att sjunga på engelska. Det skapar ett märkligt filter, som tillåter både intimiteten och avståndet att agera helt fritt. Och balansen mellan intimitet och avstånd, det är ju vad konst handlar om, är på något sätt dess ultimata villkor. Den troligen medvetet inkorrekta engelskan blir en lämplig fräck följeslagare till historien som berättas. Där ”Boyfriend” förvrängs till ”Boyfrind”, med hjärtat som pricken över i:et.

En kvinna har idag två alternativ som flickvän, skriver hon: antingen är hon Elvis Presley eller gatludret. Det är en befängd variant av den gamla dikotomin hora/madonna. Men en del befängdheter är sanna, och den här hör dit. Kvinnan tillåts antingen vara högljudd stjärna eller tystlåten trofé. Att prostituera sig, eller knipa käft.

Vad är pojken? Sommarfågel (fjäril) eller något mer, resonerar hon i den danska prologen, innan den som sagt ohyfsade råa engelskan tar vid: ”Look at us, beggars, here comes happiness”. Men inte så värst mycket, utan hon naglar fast förtvivlan och svartsjukan, den osunda besattheten – hon lär ha använt foton på en före detta pojkvän till boken.

Först tänkte jag att det här är inget för mig: det är bara för knasigt, med dessa nakenbilder på slappa och erigerade kukar. Jag som är så pryd att jag duschar med förbundna ögon. En viss sorts fotokonst har jag också svårt för, även om jag kan förstå varför alla gillar Severus Tenenbaum. Här blir det kanske för mycket Cindy Sherman dessutom när Hagen låter kameran vila lite för länge vid exempelvis några prostituerade kvinnor i Paris. Olusten hänger tung över den solkiga estetiken, med slitna naglar, människokroppar som är oretuscherade och interiörer som är slitna och nernötta.

Berättarjaget analyserar flitigt sig själv, är medveten om sina brister. Hon utforskar begäret, säger chockerande saker om sig själv, men visar också en del chockerande saker, som när hon fotograferar sin egen abort medan den pågår, och redovisar sjukvårdspersonalens motstånd. Hon verkar i det gränslösas område. Att det blir sex som avhandlas är föga förvånande då, kanske mer följdriktigt. Det är prostitutionstemat som är bokens viktigaste: ursprungsidén var att åka till Thailand för att intervjua prostituerade, men det blev i stället en berättelse om hennes egen fasa för makten, hennes egna komplex för att inte vara tillräckligt smart, och en tvekamp mot normaliteten. Det blir då en tuff uppgörelse med den oro som är den betingelse som förhållanden vilar på, en avogt utförd handling med och mot begärets dunkla mål: Art is a doing word, and all that …

”Den her boyfrind er ikke for begyndere” läser jag i en recension i danska Politiken, och det finns nog fog för den varningen. Det är en coffee table-bok som blir dess inverterade bild, en bok man inte gärna skyltar med, utan skyler i sin bokhyllas mörkaste hörn, tillsammans med Vertigo-böckerna kanske, och den tunga boken med Klimts pornografiska skisser (som jag hade ägt om jag vore mindre pryd).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar