Yang Lian är
kinesisk poet, som sedan 1989 lever i exil, för tillfället i Berlin. Han ingår
i ”de dunklas skola”, vad nu en sådan kategorisering är värd. Förra året introducerades
han med översättningen av diktsamlingen Koncentriska
cirklar, och nu utkommer en större samlingsvolym med urval från fyra böcker
utgivna mellan 1989 och 2002, Ett
lyckligt spökes anteckningar.
Det här är då en
ambitiös poet, som ser sig själv skriva i en tradition exilpoeter med anor till
Ovidius, Dante och Paul Celan. I Jonas Modigs långa efterord listas 25
föregångare – samtliga manliga – och utmynnar i en oväntad affinitet med
Stagnelius. Nåväl, Modig skriver i enlighet med Yangs program, som kan vara
högstämt och med pretentiösa slutsatser, som när behandlar citerar poetens banala
ord som djupsinnigheter: ”Poeter kommer så småningom att dö, men poesin
överlever tiden.”
Poesin som Yang
åstadkommer är som sagt ofta lätt högstämd, och det är inte helt lätt att bevekas av
den. Har man läst något ur den västerländska poesikanon är det åtminstone lätt
att känna sig hemmastadd. Det finns en prydlighet i hur dikterna är konstruerade,
där de abstrakta ordparen matchas av konkreta diton, i någon form av
rättviseprincip. Jag hittar följande exempel i några av denna boks första
dikter:
”likgiltiga väggar …
vindpinade kroppar”
”ömsinta
blommor … övergivet landskap”
”förruttna skratt …
avslitna lemmar”
Dessa ordpar leder
dikten fram till en avslutning, som alltid utmynnar i en … tja, gåtfull
pregnans, eller pregnant gåtfullhet. Och ärligt talat vet jag inte vad jag ska
ta mig till med de ordkulisser som uppstår:
musikens hjärta
stannar tyst
huset gömmer sig i
sin egen glömska
träd insvepta i
grönt eller sömn så snart de vaknar
är allt redan
nollställt
Nog fattar jag att
poesins funktion inte är att vara funktionell, det vill säga, att det är
lönlöst att efterfråga vad den ska användas till. Samtidigt lämnar mig dessa
dikter likgiltig. Här finns åtskillig smärta, och det är möjligt att en mer
empatisk läsare får ut mer av dikterna, som förmedlar både det privata eländet
och den politiska misären. Om det bara inte hade varit så musealt, att den
uppför sig så oerhört ordentligt och förutsägbart. Bristen på variation blir
också slående i ett så här generöst urval.
Och även om det
finns mycket smärta kan jag inte komma undan intrycket att Yang koketterar med
lidandet. Det är förstås en elak läsning. I rättvisans namn tycker jag mycket
om den avslutande delen, urvalet ur den bok som fått ge volymens titel, Ett lyckligt spökes anteckningar. Här
finns en mer konkret förankring i det reella, och mindre av uttjatade
metaforer, och en tydligare kontakt med något substantiellt och värdefullt:
döden har inget annat språk
poeten har ingenting att återvända till
vildsint uråldrig
skönhet är den enda skönhet vi känner
epoken har
förbrukats men lukten av blod i en
versrad är långt ifrån nog
fördjupar en storm
som inte kan passera
upprepar denna natt spökets första lyckliga natt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.