Min sårbara kropp, Helena Österlund, Nirstedt/Litteratur

På omslaget sitter hon på huk och kissar, poeten och författaren Helena Österlund. Det är en arrangerad bild, tagen av ”Lukas”, för att illustrera en sexuell fantasi. Ansiktsuttrycket är medvetet fjärmat från pornografins upphetsade mottaglighet – hon ser kaxig ut, nästan trotsig. När hon sent omsider kommer till detta stycke i romanen säger hon att avsikten varit att se cool ut. Jag tycker att hon ser mäktig ut.

Min sårbara kropp är en problematisk bok. Den har uppkommit efter en separation från ett nioårigt förhållande med en kille som heter Zac, och vad som följer är då protagonisten Helena Österlunds självbiografi, skildrad utifrån hennes sexualitet, och den roll den har spelat i hennes liv. Vid ett tillfälle drömmer hon om att tatuera en textrad från Madonna, de talande orden från ”Burning Up”: ”Unlike the others I’d do anything. I’m not the same, I have no shame. I’m on fire.”

Det är autofiktion filtrerad genom explicita sexskildringar, och medan jag läser känner jag mig lite som den pryde engelsmannen Nigel, spelad av Hugh Grant, när han i Polanskis film Bitter Moon lyssnar på författaren Oscar, spelad av Peter Coyote, som berättar om sina eskapader med sin flickvän, där klimax är när hon lyfter på klänningen och ställer sig bredbent över tv-apparaten och kissar på den.

Det är piss och skit, panikångest och antidepressiva, som dominerar denna roman. Österlund återkommer till trasigheten, eller om det bara ska utläsas som det ”sårbara”, i de emfatiskt slitna trosorna, i den torftiga tillvaron i ensamhet som förstärks när hon ser par kyssas på tunnelbanan. Ja, en värld så deprimerande att hon går i självmordstankar, och måste lyfta upp sig ur misären med hjälp av det Marianne Faithfull kallade ”Sex With Strangers”. Det riskabla är att hon till varje pris undvika att bli förälskad, något som oftast är en lätt sak, tills hon på ett kanske oundvikligt vis möter någon som betyder något på riktigt.

Genom romanen, som är skriven experimentellt och varierat, finns brev ställda till konstnärer som Helenorna Billgren och Schjerfbeck, och Cindy Sherman. Det hon dras mot, konstnärligt, är självporträttet. Inte så märkligt, då denna roman ju är en självframställning.

Det liv som skildras är kaotiskt, omvälvande, och kanske fascinerande mer i att hon får så mycket att hända, än att ens pryda sidor utmanas. Det är vanskligt att döma någon för det som sker i samtycke; här fungerar några scener som gränsande till övergrepp, men mestadels är det frågan om ett spel med givna ramar. Romanens Helena vill utforska sin undergivenhet, efter att vi tagit del av hennes digra fatabur av upplevelser.

Inledningsvis nämnde jag att hon ser mäktig ut på omslaget, och det ska inte underskattas i hur hög grad hennes bok handlar om makt. Här tar hon kommandot över sin sexualitet. Att det är en nödvändig bok för henne att skriva hör väl till de faktum som brukar kallas oomkullrunkeliga. Hon tar också kommandot över stilen, ger sin berättelse en form som måste kallas ovanlig – i sin ständiga nonchalans mot god ton, och kanske bejakandet av medvetna stilgrodor som tautologin (”skäl till varför”, till exempel), eller den stygga konstruktionen "även fast".

Vid ett tillfälle åker hon tillsammans med fem andra nordiska poeter till Hylte för att utforska om denna erfarenhet kan ge nya impulser till skrivandet. Österlund skriver en del om vistelsen i sin bok, och 2017 utkom en liten gemensamt skriven dikt, som jag skrev om, med en kanske förutsägbar profetia: ”Mer troligt är också att de sex poeternas kommande böcker kan ta en ny riktning efter detta experiment.” I Österlunds fall är det kanske att säga för lite, att hon tar en ny riktning.

Till det potentiellt riskabla med böcker av den här sorten – förlaget räknar upp rimliga föregångare som Maja Lundgren, Carina Rydberg, Birgitta Stenberg, Agnes von Krusenstjerna – hör att det kan bli frågan om att det är roligare att följa den diskussion som uppstår i dess kölvatten än att läsa den aktuella boken. Detta är inte samma sak som att säga att Österlund skrivit en roman som är tråkig att läsa – men dess betydelse ligger möjligen mer i vad den gör med oss läsare, vilka mekanismer den sätter igång. För även om jag under långa tider konstant tänkt på ovanstående fyra föregångare är jag lika ofta osäker på att deras självutlämnande böcker genererar klassiker. I så fall endast i Stenbergs fall, vars böcker jag är odelat förtjust i.

Så nog fan blir det debatt om Österlunds bok också, fast i mindre skala – hon utelämnar inga kändisar, till exempel. Och sexet? Ja, det är så klart vågat, och för den delen avancerat, men jag har svårt att se någon kritiker bli lika upprörd som låt säga Kay Glans blev på 90-talet när han uppfann termen ”skräckel” för de omoraliskt våldsfixerade författarna. Österlund är så allvarlig i sitt uppsåt, och saknar för den delen spekulation.  

Men nog blir det i viss mening mer reportage än skönlitteratur, och då hotar den här boken att bli ungefär som några av senare års snackisar, som Malin Lindroths Nuckan och Aase Bergs Haggan. Så läst kunde Österlunds roman bli ännu ett uttryck för ”den kvinnliga erfarenheten”, men det går också att läsa detta projekt mer som en undersökning oberoende av kön – dessutom blir rollerna ofta ombytta i de sexuella möten som gestaltas, med män som agerar påsättare och påsatta ungefär lika ofta.  

Det är svårt att sia om framtiden, men det vore inte helt otippat att kändisar i intervjuer inom en snar framtid kommer att bli ännu mer gränslöst frispråkiga och utlämnande. Tv-serier som Kardashians och Wahlgrens värld håller på att flytta fram positionerna för vad som kan yttras i media – har man hört Pernilla Wahlgren berätta om hur hon rakar sin vuxne sons stjärt är steget inte långt till att i etablerade medier få höra eller läsa något som erinrar om de eskapader som Österlund skildrar i Min sårbara kropp.

Tidigare har Östlund i ett par suggestivt löftesrika och djupt originella böcker arbetat i det korta formatet, och bland annat skildrat människors genomgripande möten med djur. Här är formatet betydligt längre, som om hon vill illustrera att det är en berättelse som ska utmana på flera plan. Djuren spelar för den delen en inte oansenlig roll, i en lång inspelad konversation Helena har med Anki, där hon liknar sig vid spindeln – hon som efter parningen oftast äter upp mannen. Så uppfattar Helena sitt eget sexuella beteende, att hennes relationer spruckit på att hon metaforiskt har ätit upp dem med sina sexuella krav. Nåväl, även det motsatta fungerar ju: hon är också hanen som äts upp av spindelns omättliga sexualitet.

Det är ett säreget skrivande, som inte går någons ärenden. Har jag läst något liknande? I förstone går tankarna till Vertigos utgivning, men faktiskt också till Nina Lekanders Trosbekännelser, som var en av förra årets mest uppiggande svenska romaner. Om det där var frågan om den medelålders kvinnans rättighet att leva sexuellt, är Österlund fortfarande i ett utforskande stadium. På sätt och vis är Österlund mer klinisk, mindre frejdig än Lekander i sina grafiska tablåer, samtidigt som hon skriver mer ovårdat, mer medvetet avståndstagande från sedvänjorna.

Något måste också sägas om det nystartade förlaget Nirstedts utgivning. Det här är bok nummer två (debuten var debutanten Lina Rydén Reynolds Läs mina läppar), och redan i detta tidiga skeende är det svårt att överskatta betydelsen av böcker som dessa.