att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

12 maj 2014

Glasmannen, Johan Kling


När du traskat igenom ännu en roman om Stockholm kan du få lust att alludera på Morrisseys diatrib ”America is not the world”, och muttra något hätskt om att Stockholm inte är Sverige, eller åtminstone gilla Therese Bohmans fina text i Expressen från i torsdags om tv-programmet ”Halv 8 hos mig”, för att det visar att Sverige utanför Stockholm faktiskt existerar.

När jag nu läser Johan Klings nya roman blir jag först upplivad när huvudpersonen inledningsvis säger att han bor i en stad som han inte tänker nämna, men det framgår ju ändå så småningom att det blir den vanliga bilden av huvudstaden.

När Kling debuterade som romanförfattare för fem år sedan var det med en flanörroman från Stockholm, där språk och gestaltning låg så nära Hjalmar Söderberg att man vid läsningen fick en svindlande känsla av att ha upptäckt ett upphittat hundraårigt manus. Hur följer man upp det?

Jo, man ger ut en roman med titeln Glasmannen, och låter huvudpersonen bli ännu en neurotisk man som lever på stand by, som går dit näsan pekar och tänker lika långt, för att låna Bo Bergmans karakteristik av Söderbergs debutroman Förvillelser. Glas är ju namnet på Söderbergs mest beryktade protagonist, och Kling gör här förstås något som gränsar till det dumdristiga. Speciellt när han återger innehållet i Söderbergs novell ”En herrelös hund”, låter huvudpersonen uttrycka att han bara kan älska den som inte älskar honom och ordagrant citerar Glas inte helt okända utrop ”Liv, jag förstår dig inte”. Kling lånar också dagbokens monologiska berättarteknik, med korta nedslag, som om han ville säga att om kritikerna tycker att jag för mycket liknar Söderberg, då ska jag likna honom ännu mer …

Men här finns huvudpersonen Felix, som hatar huvudstaden och dess människor. Han är ännu mer solitär än någon av Söderbergs gestalter, har sagt upp sig från sitt jobb och lever helt utan kontakt med andra människor. Han är deprimerad. Men så vänder lyckan: ett stort arv väntar honom, och dessutom ska lägenheten renoveras. Dock hinner de gynnsamma klockorna inte ens klinga ut innan de ersätts av varningsklockor: varför tar det så lång tid med arvet, och innebär inte renoveringen bara att hyran lägger sig på en nivå han inte kan nå?

Under tiden köper han en paletå (eftersom jag a) är född efter 1869 och b) inte bor i Stockholm tvingades jag googla: det är en slags dyr jacka), och får på känt maner från Söderbergs novell ”Pälsen” dämed ökat självförtroende. Han får en kompis. Till och med hans slumrande sexliv väcks, och giftermål börjar planeras …

Nu vet jag inte om Klings syfte varit att plagiera Söderberg, eller hur medvetna dessa lån är. Men jag kan på ett sätt gilla att han gör något kaxigt, och för den delen blir hans huvudperson Felix så småningom något (någon) som frigör sig från allt vad förebild heter, och blir en en självständig person. Själva atmosfären är också så deppig att det är lätt att hysa ömma känslor för stackaren. Det är en loser-roman som inte går genvägen förbi de inkännande skratten, och därför drabbar romanen med större kraft än andra liknande försök från senare år, som har mildrat svärtan med humor.

Skillnaden är väl att Klings filosofiska betraktelser sällan blir lika pregnanta och spirituella som Söderbergs. Felix tankegångar saknar udd: han funderar på olika företeelser men når sällan längre än att konstatera att ”allt mode blir löjligt efter hand. Sedan blir det populärt igen.” Språket lånar friskt från forna tiders fatabur, med glosor som ”hedersknyffel”, ”imposant” och ”fager” och idiom som ”ur gängorna”. Att en 44-åring i dagens Sverige (förlåt, Stockholm) skulle kalla en kvinna för ”fruntimmer” ter sig högst osannolikt. Om syftet är att någon från inledningen av 1900-talet ska kunna läsa boken utan att störa sig på en massa nymodigheter har Kling lyckats förträffligt med sitt uppsåt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar