I det sista numret
av den insomnade tidskriften Fantasi gnällde
jag för oändligt länge sedan (kanske tio år?) i en essä på svenska prosaförfattares
torftiga språk, och hade nog inget bättre förslag än att de borde läsa poesi
för att få ett mer spännande förhållande till språket. Nu slår det mig: är inte
alla svenska romanförfattare misslyckade poeter?
Nu ligger det ingen
större värdering här i ordet ”misslyckad”, eftersom själva projektet att skriva
poesi i sig är att misslyckas, att bejaka det som går snett och inte infrias.
Och jag säger så för att jag har läst Charlotte Qvandts debut som roman efter
en knippe diktsamlingar. Strålgångar
utges på det nystartade förlaget Lil’Lit, och illustrerar något av min tes,
även om det är en slapp inställning, att hävda att ett språk är ”poetiskt”
eller ”lyriskt”.
Karin Aurora
Fanning är huvudpersonen, en gammal kvinna som isolerat sig i ett hus i ett
samhälles utkant. Nej, hon har rentav barrikaderat sig, med minimal kontakt med
omvärlden. Det är på sätt och vis både självvalt och en förvisning, kan man
ana. Hade hon varit snäppet yngre hade hon nog lyssnat på Primal Screams ”I’m
Losing More Than I’ll Ever Have”. Den tidigare maken Birger är död, något hon
inte verkar sörja så värst, då han ändå inte lyckades hålla sig trogen. Hon
håller på att tappa synen, men också annat – sugen, kunde man väl säga. Hon
åker nattåget för att hälsa på sin bror Osvald, intagen på mentalsjukhus i
närheten av Skellefteå (antar jag, eftersom sjuksköterskan där heter Lundmark).
Till det annorlunda
med Qvandt, som också arbetar som brottsutredare, hör att hon inte har skrivit
en deckare. Det hade varit det väntade, att hon tagit till vara sin professions
kunskaper och erfarenheter. Men Strålgångar
är ändå en roman med något obestridligt över sig. Dessutom finns en förtätad
spänning över det förlopp som skildras. Samt ett brott.
Brottet är incest,
då vi meddelas att Karin i ungdomen har initierat otillbörliga handlingar med
sin två år yngre bror. Nu lever hon med detta faktum, men avstår klädsamt nog
från att tänka på det – mestadels. Händelserna ligger långt tillbaka i tiden,
men banden mellan syskonen är fortsatt starka:
”Osvalds själ som
utvecklat ett mycel ner under sjukhusets grund, som spridit sig över vidderna
och längs tågspåret och in i Karin. Som att luften stannar till när det
rotliknande som spänner så starkt och stadigt mellan dem viskar och upprepar
det förgångna. Ett sätt att förhålla sig hon aldrig kunnat skaka loss.”
Denna ovanliga
roman skildrar något så oglamoröst som vardagen, den inrutade tillvaron, så som
den nog ter sig för de flesta gamla. Den nedtonade Karin är en ovanlig
romanfigur, eftersom äldre – i synnerhet äldre kvinnor – annars brukar skildras
som hurtiga och jovialiska, energiska, något som i sig har blivit en schablon.
(Alla verkar ha den 106-åriga Dagny Carlsson som förebild.) Det finns en
respekt för Karins integritet, som får Qvandt att skildra henne på gränsen till
förståelse, liksom för att visa att det inte går att få kontakt med någon som
är så här sluten, med någon som bor i tystnaden. Det är varsamt och precist
skrivet.
Qvandt etablerar i
sin roman ett slags stillastående. Även i sin poesi arbetar hon med det stilla
uttrycket, men det är möjligen först här som denna metod får sin yttersta
verkan, kanske just för att kontrasten med majoriteten av den svenska
samtidsprosan blir så stor. Karin bär på starka känslor, men kan inte släppa
fram dem. Just så här alldagligt och olyckligt kan ett liv te sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.