”Christianity is
profoundly counterintuitive […] you’re supposed to run against the grain. It’s
supposed to be difficult. It’s supposed to be a challenge.”
Så här säger
Marilynne Robinson i ett avslutande samtal med Barack Obama i sin essäbok The Givenness of Things. Jag återkommer
till hennes definition av kristendom, men först bara det sensationella i hennes
samtal med den dåvarande amerikanska presidenten (samtalet är från 2015). Låt
gå för att Obama ibland blir enkelspårig i detta samtal, men han är ändå en
resonerande människa, som reflekterar, drar slutsatser utifrån intellektuella överväganden
och har en världsbild som inte utgår från att han ”känner” att det är så här.
Han är också en läsande
människa, bekant från de listor på semesterläsning som Vita huset presenterade
varje sommar under hans tid som president. Förra sommaren kom ingen sådan lista
från Trump, en unikt illitterat president. Till och med Nixon, som inte
identifierade sig själv som någon storläsare, hade ändå erfarenhet av att ha
läst Tolstoj, och den ofta löjligförklarade George W Bush läste omkring 100
böcker per år, däribland Camus Främlingen.
Men The Givenness of Things är då en essäbok
av Robinson, romanförfattaren som en del av oss håller som den främste
amerikanska kandidaten till Nobelpriset. Fast essäer är lite missvisande, då
det snarare rör sig om föreläsningar hon har hållit. Dessa är ordnade under
rubriker som ”Fear”, ”Awakening”, ”Memory”, ”Value” och så vidare, och kan
innehålla en tämligen lös anknytning till titeln. Grundämnet är värdet av det
religiösa tänkandet, hur det kan appliceras praktiskt på ens vardag.
Jag – en ateist som
ändå söker någon form av gudstro (eller är det tvärtom: är jag en troende som
söker någon form av ateism?) – läser med fascination och oro dessa texter. Som
romanförfattare är Robinson formidabel: hennes svit böcker om den amerikanska
småstaden Gilead – Gilead, Hemma, och Lila – är något av det bästa jag har läst, åtminstone tillräckligt
bra för attt övertyga mig att någon form av gudomlig intervention har
förekommit i skrivandet av dem.
Som det inledande
citatet utlovade är Robinsons kristendom inte av det lättköpta slaget, utan mer
något som inkluderar en daglig kamp. Hennes ideal är John Calvin, en lära som
premierar hög arbetsmoral. Hon tillåter sig också att se sitt arbete som ett
nöje, men använder kalvinismen som en tankemodell också.
Det är lätt att anklaga
många kristna för att tänka som barn: kort sagt, det är inte lockande att
tillhöra den klubben. Dock måste sägas att Robinsons tänkande är vuxet, fullt
av övervägande, nyanserat och egentligen aldrig odramatiskt. Hon betraktar USA
som starkt religiöst, men ser också att religion blivit en demografisk fråga
snarare än något som styr individens liv. En social syssla: man går i kyrkan,
man bläddrar i Bibeln (förresten den enda bok som Trump har angett som sin
favoritbok), men det religiösa livet är inget som påverkar en på djupet.
Robinson utgår från
religionen, men tillämpar den på vår tids mest angelägna och akuta problem. Hon
kallar tidsandan ”joyless urgency”, och tar bestämt avstånd från egoistiska
avväganden. Hon skriver om den moderna vetenskapens landvinningar, som de
senaste tjugofem åren eller så verkligen har varit remarkabla – men också om
dess begränsningar. Vad hon efterfrågar är en större dimension, och om du
gissar att denna dimension är religiöst kopplad har du gissat rätt.
För
vetenskapsmännen är mysteriet bannlyst, anser Robinson. När hon skriver om ”mystery”
funderar jag på vilken översättning som är den bästa. ”Gåtan”, kanske? När
vetenskapsmännens ställs inför gåtan betraktar de den som något ännu inte
upptäckt eller ännu inte förklarat. Eftersom allt ju ska gå att förstå. Robinson
vill bevara mystiken, det gåtfulla, mysteriet. Eftersom det är något som
hjälper oss leva mer fullständiga liv. Därför vänder hon sig även mot kyrkans
arbete att tränga undan mysteriet, det gåtfulla. Däri ligger det kristna
värdet, säger hon kaxigt. Jag befarar att den svenska kyrkans arbete under
2000-talet att anpassa sig till samtidens bristande intresse inte skulle falla
i god jord hos henne.
Det man kan säga om
vår samtid, och där är jag helt överens med henne, är att effektivitet har
blivit viktigare än kontemplation. Undervisning eller inlärning har bytts ut
mot informationsjakt. Ett, förlåt uttrycket, ”vad fan får jag?”-tänkande. Men
trots kritiken är Robinson samtidigt optimistisk, och min första naiva reaktion
är att fundera på hur hon kan vara så positiv, men det är väl bara en effekt av
den kristna tron. För varför ska vi nöja oss med våra begränsningar: ”There is
a truth that lies beyond our capacities. Our capacities are no standard or measure
of truth, no ground of ethical understanding.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.