28 juli 2018

The Givenness of Things, Marilynne Robinson, Picador


”Christianity is profoundly counterintuitive […] you’re supposed to run against the grain. It’s supposed to be difficult. It’s supposed to be a challenge.”

Så här säger Marilynne Robinson i ett avslutande samtal med Barack Obama i sin essäbok The Givenness of Things. Jag återkommer till hennes definition av kristendom, men först bara det sensationella i hennes samtal med den dåvarande amerikanska presidenten (samtalet är från 2015). Låt gå för att Obama ibland blir enkelspårig i detta samtal, men han är ändå en resonerande människa, som reflekterar, drar slutsatser utifrån intellektuella överväganden och har en världsbild som inte utgår från att han ”känner” att det är så här.


Han är också en läsande människa, bekant från de listor på semesterläsning som Vita huset presenterade varje sommar under hans tid som president. Förra sommaren kom ingen sådan lista från Trump, en unikt illitterat president. Till och med Nixon, som inte identifierade sig själv som någon storläsare, hade ändå erfarenhet av att ha läst Tolstoj, och den ofta löjligförklarade George W Bush läste omkring 100 böcker per år, däribland Camus Främlingen.

Men The Givenness of Things är då en essäbok av Robinson, romanförfattaren som en del av oss håller som den främste amerikanska kandidaten till Nobelpriset. Fast essäer är lite missvisande, då det snarare rör sig om föreläsningar hon har hållit. Dessa är ordnade under rubriker som ”Fear”, ”Awakening”, ”Memory”, ”Value” och så vidare, och kan innehålla en tämligen lös anknytning till titeln. Grundämnet är värdet av det religiösa tänkandet, hur det kan appliceras praktiskt på ens vardag.

Jag – en ateist som ändå söker någon form av gudstro (eller är det tvärtom: är jag en troende som söker någon form av ateism?) – läser med fascination och oro dessa texter. Som romanförfattare är Robinson formidabel: hennes svit böcker om den amerikanska småstaden Gilead – Gilead, Hemma, och Lila – är något av det bästa jag har läst, åtminstone tillräckligt bra för attt övertyga mig att någon form av gudomlig intervention har förekommit i skrivandet av dem.

Som det inledande citatet utlovade är Robinsons kristendom inte av det lättköpta slaget, utan mer något som inkluderar en daglig kamp. Hennes ideal är John Calvin, en lära som premierar hög arbetsmoral. Hon tillåter sig också att se sitt arbete som ett nöje, men använder kalvinismen som en tankemodell också.  

Det är lätt att anklaga många kristna för att tänka som barn: kort sagt, det är inte lockande att tillhöra den klubben. Dock måste sägas att Robinsons tänkande är vuxet, fullt av övervägande, nyanserat och egentligen aldrig odramatiskt. Hon betraktar USA som starkt religiöst, men ser också att religion blivit en demografisk fråga snarare än något som styr individens liv. En social syssla: man går i kyrkan, man bläddrar i Bibeln (förresten den enda bok som Trump har angett som sin favoritbok), men det religiösa livet är inget som påverkar en på djupet.

Robinson utgår från religionen, men tillämpar den på vår tids mest angelägna och akuta problem. Hon kallar tidsandan ”joyless urgency”, och tar bestämt avstånd från egoistiska avväganden. Hon skriver om den moderna vetenskapens landvinningar, som de senaste tjugofem åren eller så verkligen har varit remarkabla – men också om dess begränsningar. Vad hon efterfrågar är en större dimension, och om du gissar att denna dimension är religiöst kopplad har du gissat rätt.

För vetenskapsmännen är mysteriet bannlyst, anser Robinson. När hon skriver om ”mystery” funderar jag på vilken översättning som är den bästa. ”Gåtan”, kanske? När vetenskapsmännens ställs inför gåtan betraktar de den som något ännu inte upptäckt eller ännu inte förklarat. Eftersom allt ju ska gå att förstå. Robinson vill bevara mystiken, det gåtfulla, mysteriet. Eftersom det är något som hjälper oss leva mer fullständiga liv. Därför vänder hon sig även mot kyrkans arbete att tränga undan mysteriet, det gåtfulla. Däri ligger det kristna värdet, säger hon kaxigt. Jag befarar att den svenska kyrkans arbete under 2000-talet att anpassa sig till samtidens bristande intresse inte skulle falla i god jord hos henne.  

Det man kan säga om vår samtid, och där är jag helt överens med henne, är att effektivitet har blivit viktigare än kontemplation. Undervisning eller inlärning har bytts ut mot informationsjakt. Ett, förlåt uttrycket, ”vad fan får jag?”-tänkande. Men trots kritiken är Robinson samtidigt optimistisk, och min första naiva reaktion är att fundera på hur hon kan vara så positiv, men det är väl bara en effekt av den kristna tron. För varför ska vi nöja oss med våra begränsningar: ”There is a truth that lies beyond our capacities. Our capacities are no standard or measure of truth, no ground of ethical understanding.”  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.