Mycket har redan
sagts om Clarice Lispectors svåra stil, hur den antingen förhäxar läsaren och
gör hen till lojal tillbedjare eller får hen att känna tristess eller rentav
avsmak. Misstaget många gör är att tillämpa en reguljär läsart – då upptäcker
man bara hur koncentrerat och intensivt språket är, och det är svindlande och
man tappar besinningen och då kan man tycka att det är underbart eller ledsamt,
eller bara förvirrande. Likaså blir det nog för en utomstående tröttsamt med
alla devota hyllningar, den internationella Lispectorkult som har uppstått
under 2000-talet.
Så hur ska man
läsa? Jag var definitivt inget fan, ingen tillbedjare, när jag för kanske
femton år sedan började med Stjärnans
ögonblick, och tyckte att det var för mycket av allt. Sedan läste jag Aase
Bergs ivriga recension av Passionen enligt G.H., men det var fortfarande för mycket, så jag läste om Stjärnans ögonblick, och det var
explosionsartat. Från en sida till nästa blev jag övertygad. Så förlåt mig alla
utomstående, men bättre än så här går det inte att skriva.
Efter debuten med Nära det vilda hjärtat (1943) blev
Lispector ett begrepp i hemlandet Brasilien. Drygt tjugo år gammal hade hon
skrivit en originell roman som förnyade hela samtidslitteraturen. När hon tre
år senare återkom med O lustre blev
läsarna mer förbryllade än beundrande. Den väntar fortfarande på att översättas
till svenska (den svenska översättningen innehåller sju titlar), men har i år för
första gången översatts till engelska som The
Chandelier, av Benjamin Moser och Magdalena Edwards. Moser har skrivit en suverän biografi om Lispector, och Edwards har skrivit suveräna essäer om henne.
Det här är alltså
ingen omedelbar och lättillgänglig Lispector-roman. Med sina drygt 300 sidor
tillhör den hennes längre och mer tålamodsprövande; av de jag har läst är bara The Apple in the Dark (också oöversatt till
svenska) som varit längre, och det är något av en prövning att ta del av det
outspädda ordflödet över så många sidor, i synnerhet när hon ignorerar
kapitelindelning och i stort sett andra avbrott. Det går att hävda att man kan
läsa den här som en provkarta över vad hon i senare böcker skulle göra starkare
och bättre i sina senare böcker, men det är inte heller riktigt sant.
Handlingen är som
vanligt rudimentär. Virgínia växer upp på landet tillsammans med sin excentriske
bror Daniel. De lever symbiotiskt, åtminstone gillar hon honom förbehållslös,t
och de bildar ett ”Society of Shadows”, men när hon blir vuxen blir hon
misstänkt för att ha skvallrat att mamman varit otrogen. Hon åker hon till
staden och ingår en slags relation med den gifte mannen Vicente. Sedan
återvänder hon till vischan.
Alla dessa
uppbrott! Lispector är skicklig på att skildra vad som sker i det inre hos den
som flyr något. Hennes kvinnor må förefalla sakna kontur, och det är som att
världen rör sig för snabbt för dem: det blir för många intryck för dem att
hantera.
Lispector ersätter
den yttre världen med den inre. Redan i inledningen finns en av hennes många
dödsscener, när Virgínia står på en bro och färdas in i det mörka, in i det som
finns inom henne själv. Där är det mörkast: där känslorna finns. Hon
registrerar sensoriskt omvärlden, men ännu skarpare tecknas porträttet av
hennes inre. Uppmärksamheten den alstrar, detta liv byggt på tankfullhet.
Paradoxalt nog är
hon, i likhet med till exempel den stackars Macabéa i Stjärnans ögonblick, en beskedlig varelse. Även som vuxen reagerar
hon och tänker hon som ett barn. Men inte på det förtjusande sättet, utan som
ett ängsligt barn, ständigt på vakt – hon som mobbarna alltid sniffar sig fram
till. Och de elaka finns i hennes omgivning, hos den ofta illvillige brodern,
hos den nästan likgiltigt eller bara banalt onde älskaren. Varför är de så
grymma mot henne? Svaret är som alltid också banalt: bara för att de kan, för
att hennes personlighet uppmuntrar till att bli utnyttjad, för att hon inte ser
ut att ta någon skada. Om du har en annan bild av människan har du fel, eller
har undkommit grundskolan.
Daniel är grym,
egoistisk, och Virgínia följer honom i blind lydnad, som en hund. I sitt
”Skuggsällskap” konstruerar de sina egna motton: för honom ensamhet, för henne sanning.
Lispector uppfinner sin egna form av mystik, där just sanningsanspråket är
något som är en gemensam tråd. För Virgínia visar sig detta i hennes
önsketänkande: ”I want to go beyond the limits of my life, without words, only
the dark power guiding itself […] She would hand over her own heart to be
bitten, she wanted to go beyond the limits of her own life as a supreme
cruelty.”
Varför grym? För
att världen är sådan. Romanen är berättad i tredje person, och hon tillåts inte
bli förlöst som individ – den formen av transcendens är inte möjlig i
Lispectors värld. Hennes kvinnliga figurer styrs av ominösa krafter, krafter
som man uppfattar är starkare än författarens. Det vill säga: de går mot sina
öden så att säga i strid mot författarens intentioner. Och det som sker är
ödesbestämt, oavsett om man tror på ett öde med gemener eller med inledande
versal. Vad bryr sig ett öde om vad en människa eller romanfigur tror på?
Kristallkronan från
titeln är en ljusspindel som finns i barndomshemmet, och den utgör en slags
isvarelse genom berättelsen, även om det är för mycket sagt att kalla den
symbol. Lispector leker med våra föreställningar om hur vi brukar uppfatta
användningen av sådant.
Virgínias fantasier
blir allt mer oroande, i denna långa textmassa. Vad det handlar om blir
upptäckten av sig själv. När hon blir förälskad i Vicente blir hon ”Horribly
happy”. Vad det handlar om är också uppriktigheten. Om att vara ärlig mot sina
upplevelser av världen. Då blir de här böckerna sanna återgivningar av hur det
är att leva. Virgínias världssyn bildar en slags inverterad bildungsroman, helt
i avsaknad av kulturellt kapital, som om författaren medvetet vill skildra
någon som inte har förmågan att lära sig av sina misstag, någon som inte
utvecklar sin personlighet utifrån de erfarenheter hon gör. Ingen glädje utan farhågor,
ingen njutning som inte samtidigt är galen, och ingen extas som inte följs av kval.
Det sker också
genom att det som gynnas är känslorna snarare än intellektet. Till det mystiska
med Lispectors böcker hör att de ändå, trots att hennes karaktärer är med
förlov sagt så dumma, lyckas vara så intelligenta när de är så styrda av
känslor. Förtjusningen och äcklet är lika starkt:
”At the moment when
the rush would stop – and would it ever stop? she didn’t know that she was
wondering while moving through disgust and through darkness – she would fall
violently in-what, suddenly walking fast after the fall, guiding herself
without wasting time to make up for the lost life, guiding herself to-where,
eyes open, alive, without cruelty toward herself and without pity or pleasure
because she would no longer need to punish herself, without a single word, that
was it, without a single one, by God, washed as if after a great rage.”
Passager som denna
kännetecknas av brådskan och hätskheten, som om berättarrösten inte snabbt nog kan
komma fram till sin slutsats – som alltid anländer i häpnadsväckandets skrud.
Men också i en del egenheter, som i denna boks flitiga bruk av upprepningar för
att ge emfas, det som retoriken kallar epizeuxis: ”her shriveled soul was
avoiding, avoiding”, som det står strax efteråt. Här, i det ovan citerade,
finns ord som också väcker häpnad: ”in-what” och ”to-where”, ett brott mot
grammatiken. Tidigare engelska översättningar har mildrat den här typen av
våldsamheter, medan det pågående arbetet med att på nytt översätta samtliga
hennes böcker respekterar de ibland avvikande ordformerna.
Lispectors stil
växlar mellan de hårda, kategoriska utsagorna som är omöjliga att bestrida (de
följer en sanningens logik), och de vaga, dunkla och diffusa mumlandena som är
sanna på ett mer oroväckande sätt – för de är sanna på ett mer gåtfullt,
hemlighetsfullt sätt. Och kanske det kan hjälpa någon läsare, att använda denna
dynamik som en slags livboj: växelspelet mellan klarhet och dunkel, hur
sanningen framträder på olika sätt.
Då blir det en
fråga om hur man ska gripa sig an det som kommer till en. Det finns en exakthet
i Lispectors prosa, ett sätt att förhålla sig till definitioner som jag inte
kan hitta hos andra författare (möjligen i Emily Dickinsons poesi). Men det är
också fråga om en ny typ av
definitioner, av ett mer spontant slag. Definitioner som hjälper en att inte
hitta sig själv, utan mer om att upptäcka
sig själv:
”Stripped of memory
she was living her life simply without ecstasy; yet a strange attention would
sometimes overtake her, vaguely she was trying to think how she had emerged
from childhood toward the ground, she was trying to orient herself to no avail;
in an odd moment it would seem to her that she’d lived the same instant in
another age, in another color and in another sound – her rhythm would suddenly
break off, she would halt and with a calm made of shock and caution fumble in
her interior, try to discover.”
Ett lugn som
baseras på chock och varsamhet! Det är en slags likgiltighet som blir idealet
för de här kvinnorna som huserar i Lispectors böcker. ”How dare I live”,
uttrycker sig Virgínia vid ett tillfälle, och det är kanske en typ av ödmjukhet
som blivit oroväckande ovanlig under de 72 år som gått sedan boken
publicerades. Att kombinera barnets rastlösa rörelse mot världen med den vuxnes
likgiltigt flegmatiska frånvändhet – det är kanske den formel som tydligast
förklarar Lispectorvärlden. Dilemmat består i att barnet har kapaciteten att
registrera utan verktygen att analysera och förstå, medan den vuxne kan tyda
verkligheten utan förmågan att ta in den på ett adekvat sätt.
Varför vi gillar
det här då? Det kan vara för att hennes karaktärer så tydligt är solitärer. Om
man läser – om man är en riktig läsare – då är man också delaktig i liknande
sysslor. Vi som läser känner igen oss, vi delar den här erfarenheten. Hennes
karaktärer är också kantstötta och utstötta, och troligen säger även det något
om oss som läser. Högstämt avspänt skildrar hon också en vardag: man dricker
kaffe, röker en cigarett, åker en buss, inte mycket mer händer.
Att man inte läser
Lispector för intrigens skull har sedan länge blivit en truism. Men det förblir
svårt att beskriva hennes språk, utan att ens avgränsningar blir urvattnade.
Allt det vilda och otyglade blir udd- och tandlöst när det ska förklaras. Som
belöning får vi ta del av tanken – både i dess flyktighet, och i dess
beständighet, liksom hur dess begränsningar kan överskridas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.