Det liknar ett
skämt: en bok om Oscar Wildes kvinnor, den torde bli världshistoriens tunnaste
bok, hö hö hö … Fast Eleanor Fitzsimmons bok Wilde’s Women. How Oscar Wilde Was Shaped by the Women He Knew
lyckas ändå fylla drygt 300 sidor, utan att behöva slå knut på sig själv. Det
blir en biografi som är tillräckligt specialiserad för att utgöra ett nytt
inslag i Wilde-forskningen, men ändå fungera som en tillräckligt allmän
introduktion för att egentligen vem som helst kan börja läsa om honom med den
här boken.
I olika kapitel får
vi lära känna inte bara de sedan tidigare bekanta kvinnorna som var viktiga, i
första hand modern Jane och hustrun Constance, liksom hon som skulle få
smeknmanet The Sphinx, författaren Ada Leverson. Samt en del andra, till
exempel historien om hur Wilde brädades av Draculas författare, Bram Stoker, som
gifte sig med Florence Balcome. Han var vän med Wildes mor, och det lär också
ha varit hon som uppmuntrade honom att skriva just Dracula.
Ur ett
textperspektiv finns ingen älskvärdare författare än Oscar Wilde. Inte för att
han skriver smekfullt eller insmickrande – snarare innehåller hans bon mots
rejäla doser kritik mot både individen och samhället – men mer tack vare att
han motarbetade dumheten och tråkigheten, och att han visar sådan förståelse
för människan i hela hennes förråd av egenskaper. Få författare har varit lika
klarsynta som Wilde – och då gäller det inte enbart i bedömningen av sin
omgivning, som han så skickligt demaskerade, utan också i modet att rikta
sökarljuset mot sig själv. Böcker om Wilde blir nästan per automatik dramatiska
och spännande.
Var han då enbart
vänlig och välvillig? Absolut inte. Han kämpade dock för kvinnors rätt att klä
sig ledigare: liksom i så många andra avseenden var han här långt före sin tid.
När han föreläste i USA dominerades publiken också av kvinnor, helt enkelt
därför att han tog upp ämnens som appellerade till dem. Att kvinnor gillade
honom var kanske inte så konstigt, men varför var de så förtjusta i honom?
Enligt Lord Alfred Douglas berodde det på att han var en så bra lyssnare. Man
kan säga mycket om 1800-talets män, men om detta stämmer utgjorde Wilde ett
undantag.
Hur viktig modern
Jane var för utvecklingen av barnet och den vuxne Oscars personlighet går inte
att överskatta. Det är också svindlande att ta del av hennes omgängeskrets,
alltifrån ett av Lord Byrons barnbarn till Karl Marx dotter samt en farmor till
Djuna Barnes. Hemtamt rör sig Fitzsimmons genom sina källor, men refererar inte
enbart, utan ser mönster och visar med stor kännedom orsakssamband. Viktig var
också systern Isola, som dog när hon var tio och han var tolv: dikten ”Requiescat”
är en enkel och omedelbar påminnelse om hur djupt sorgen nådde honom.
Gemensamt för
kvinnorna omkring Wilde, genom hela hans liv, är att de är starka,
självständiga, och ofta snabbtänkta och roliga. Så var redan hans första stora
kärlek, Florence, hon som i stället gifte sig med Bram Stoker. Hon kallades
”never dull”, något som förstås utan modifikation kan appliceras även på Wilde.
I den här boken återges en blyertsteckning som han gjorde av henne, jag tror
inte jag har sett den tidigare: den är väldigt stark.
Några andra kvinnor
som på olika sätt stöttade Wilde eller var viktiga för hans utveckling, både
som människa och konstnär, var författarna Maria Louisa Ramé, som kallades
Ouida, och Ada Leverson, som kallades Sphinx (hon skrev sin egen version av
Wildes dikt ”The Sphinx”, och kallade den ”A Minx”). Bland skådespelare Ellen
Terry, men i ännu högre grad Sarah Bernhardt. Återigen: få manliga författare
etablerade så många och så nära relationer till kvinnor som Wilde. Låt vara att
han troligen är mest berömd för att ha varit bisexuell – något som ärligt talat
kan kvitta för oss när vi bedömer på vilka sätt han tog kvinnors skapande på
allvar och fungerade som understödjare åt olika kreativa kvinnor.
Till stor del blir
Fitzsimmons bok en upprättelse för Constance, hustrun, som trots att hon ägnats
ett par biografier inte blivit tillbörligt uppmärksammad. Här får vi också en
del saker tillrättalagda, som ryktet att Wilde gifte sig med henne för pengar –
sanningen var att hon inte alls var så välbeställd som man trodde och har
trott. Hon var också viktig för Wildes karriär, i dess initiala skede. De hade
också ett större intellektuellt utbyte än vad som tidigare har föreslagits. Hon
gav ut egna sagosamlingar, till exempel. Så sent som 2015 lanserades teorin (i
tidskriften The Lancet) att det som var hennes dödsorsak var MS.
Det som dödade
henne indirekt var förstås också fängelsedomen mot hennes make, det som mer
eller mindre indirekt inte bara tog kål på hans egen hälsa och fick honom att
dö lite drygt tre år efter frigivandet. Under de två åren i fängelse dog ju
både hans mor och hans hustru, och strax efter frigivandet dog också hans två
år äldre bror Willie.
Det kan finnas en
del spekulativa drag i Fitzsimmons bok, som i en del avseenden liknar en typ av
litterärt biografiskrivande som blivit populärt på senare år. Å andra sidan
liknar ju Wildes liv en saga – en saga som blir en grekisk tragedi. Han hade
enligt samtida utsagor en röst som kunde bota tandvärk. Fitzsimmons har en
lämplig stil, som aldrig ställer sig i vägen för sitt ämne: tacksamt nog är ju
ämnet nästan alltid intressant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.