att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

4 sep. 2015

Gilead, Marilynne Robinson, Picador


Marilynne Robinsons bakgrund som författare påminner en del om den fem år äldre Per Odenstens. De romandebuterade nästan samtidigt, 1980 respektive 1981, och sedan dröjde det till millennieskiftet innan Odensten gav ut sin andra roman 1999, medan Robinson gav ut sin andra roman Gilead 2004. Därmed är deras produktion på romanfronten sparsam: fyra för Robinson, sex för Odensten. Dessutom finns det klara stilistiska likheter mellan de två: ett eftertankens skrivsätt, som ger utrymme för inpass, anekdoter, berättelser, myter.

Gilead är den första av hittills tre romaner som utspelar sig i en fiktiv stad i Iowa. Staden heter likadant som romanen, men det antog jag var bekant, liksom den bibliska kopplingen. Hela romanen är en monolog från pastorn John Ames, som så gott som ligger på sitt yttersta. Året är 1956. Elvis slår igenom: inte för att det märks, men pastorn som i många år följt World Series i baseboll har fått en tv-apparat av församlingen, så han kan nu se matcherna.


Han skriver ned en släkthistoria som utvecklar sig till ett teologiskt testamente, som han förväntar sig att den sjuårige sonen ska läsa. I kulissen rör sig den matlagande hustrun, hon som helt oannonserat blir namngiven efter 200 sidor, och som i Robinsons senaste roman Lila berättar sin historia – den kommer på svenska i morgon, och det är nog nödvändigt att läsa dessa romaner i hop. Sedan finns ytterligare en roman om staden, Home, men den skildrar ett mer politiskt skeende, så den har jag tills vidare slagit ur hågen.

Från amerikanskt håll har Robinson fått så mycket priser och beröm att man kan bli skeptisk för mindre, men jag måste säga att det är sällsynt bra litteratur detta! Det hon gör är helt enkelt att hitta ett exakt språk till sin protagonist John Ames. Han är en van skribent, efter att i hela sitt liv författat predikningar, något han uppskattar kunde fylla 225 tjocka böcker. Det borgar för den goda stilen, men det är sällan en författare förankrar det med sådan ackuratess.

Hur ska detta tilltal beskrivas? Det är förtroligt, intimt, övertygande. Men framför allt pålitligt. Så försvinner Robinson som författare redan efter några sidor, och John Ames tar över helt. Det är förbluffande skickligt gjort, en trollkonst.   

John Ames kommer från en lång tradition predikanter. När hans bror åker till Tyskland och doktorerar och kommer tillbaka som ateist blir det en konflikt. Inte på något dramatiskt sätt, för det hör till Robinsons särdrag, att allt sker väldigt nedtonat och i blygsam skala. Dramatiska inslag saknas ingalunda, som farfadern som slogs i inbördesrkriget och förlorade ett öga – eller som han själv fördrog att kalla det, ”fick behålla ett öga”, och som predikade med pistolen i handen. Det är bara det att temperamentet inte tillåter melodramens känsloutbrott. Då skapas en märklig kontrast, när de undertryckta starka känslorna hela tiden sätts på sparlåga. Inte minst blir det synligt i relationen mellan pastorn och släktingen Jack Boughton, som i bästa fall kan beskrivas vara en odåga.  

Ames har trots att han är präst dödsskräck. Men så är han också mer människa än präst. Robinson har också god inblick i vad som försiggår i samhället, inte minst det som sker i det fördolda. Hon smyger in religionen, i pastorns teologiska funderingar kring rättvisa, förlåtelse, relationen mellan synden och syndaren, om vad våldet har med Jesus att göra. Även om referenserna till både Bibeln och teoretisk teologi är åtskilliga, handlar det mestadels om en pragmatisk religion, om uppförandet som den etiska ryggraden.     

I det samhälle Marilynne Robinson skriver fram är sorgen nödvändig. Det är den som är livet, lyder det underförstådda budskapet. Men det försvar för lidandet som hon låter Ames formulera är skarpt, och varnar för martyrskapets frestelse: ”This does not mean that it is ever right to cause suffering or to seek it out when it can be avoided, and serves no good, practical purpose. To value suffering in itself can be dangerous and strange, so I want to be very clear about this. It means simply that God takes the side of sufferers against those who afflict them.”

Om religionen har dåligt rykte inom skönlitteraturen kan sägas att Robinson återvinner dess förtroende. Den blir inte ett inslag som kan lyftas ut ur berättelsen, så som det annars brukar vara. Här har den en helt nödvändig funktion, och ger berättelsen en dimension extra. Hon har också skrivit en bok där hennes avsikt inte blir synlig förrän du har läst klart: den formas medan du läser. Du följer ett skeende där du inte är helt på det klara med vad som ska bli resultatet. Det är inte glasklart, men det är en bild som skimrar med oförglömlig lyster.   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar