I söndags
avslutades fotbolls-VM i Ryssland, och Vladimir Putin såg länge ut att åtnjuta
en promenadseger för propagandan, tills Pyssy Riot stormade planen en bit in i
andra halvleken. ”Ut med skiten”, sa kommentatorn Chris Härenstam, och det vore
lätt att fördöma hans naivitet, men till hans försvar var det inte omedelbart uppenbart en
politisk protest. Det blev i vilket fall en påminnelse till alla blåögda
fotbollsfans, om de brydde sig om att ta del av deras krav: ”1. Let
all political prisoners free. / 2. Not imprison for ’likes’. / 3. Stop illegal
arrests on rallies. / 4. Allow political competition in the country. / 5. Not
fabricate criminal accusations and not keep people in jails for no reason. / 6.
Turn the earthly policeman into the heavenly policeman.”
Två aktuella ryska
rättsfall uppmärksammas i en nystartad serie från Ariel förlag, som de kallar
”Gotlandssamtal”. Det är tunna pamfletter, tryckta i liten upplaga, men kan
också läsas gratis på deras hemsida. Därför går jag inte igenom dem så detaljerat
här, utan sök gärna upp informationen där. De är så aktuella att den senaste
gick i tryck i fredags (13 juli).
I april utkom boken
Fallet Jurij Dmitrijev, av Sergej
Lebedev, som också är en av redaktörerna för serien. Historien är bekant, på så
sätt att den följer den typ av logik totalitära regimer alltid har
upprätthållit. Dmitrijev är historiker och GULAG-forskare, som aktivt söker upp
tidigare fångläger för att dokumentera offren, föra över dem från anonym
statistik till individuella människoöden.
En av skillnaderna
mellan Stalintidens fångläger och nazisternas koncentrationsläger är ju att de
senare blivit minnesmonument. Något som inte kan ske med de ryska
utrotningslägren, då de befinner sig i skymundan, på oländiga platser – ingen vet
riktigt var de är belägna, och då kan man börja ifrågasätta om de verkligen har
existerat, eller om de verkligen var så illa som det har sagts, när bevisen är
undanröjda. Ett lästips för den klentrogne är då Varlam Sjalamovs Genom snön, memoarer från fånglägren under
30-, 40- och 50-tal, vars första del getts ut i år av Ersatz (med en essä
skriven av Lebedev).
Lebedev visar hur
ryska myndigheter gärna accepterar minnesplaketter, men inte lika gärna det typ
av arbete Dmitrijev utför. Därför fabricerades anklagelser att han hade haft bilder
som visade sexuella övergrepp på barn. Han frigavs i april, när denna bok gavs
ut, men har nu återigen fängslats, med värre anklagelser att han gjort sig
skyldig till övergrepp på barn. De första domstolsförhandlingarna inleds 25
juli.
Författare och
intellektuella förföljdes under Stalins regim, och även filmregissörer. Som den
ukrainske regissören Oleg Sentsov, som är ämne för den nya boken från juli, Processen mot Oleg Sentsov, skriven av Andrij
Osavoljuk. Sentsov har hungerstrejkat sedan fjortonde maj i år, efter att 2015
ha dömts till fängelse i 20 år för terroristbrott. Utfallet av rättegången
påskyndades av den tortyr som nyckelvittnena utsattes för.
Osavoljuks bok
liknar i högre grad ett protokoll, medan Lebedevs bok mer var ett reguljärt
porträtt. Båda är sakligt skrivna, där indignationen ligger bidande. Vi ska
inte göra oss några illusioner om vilka metoder de nuvarande ryska
myndigheterna är redo att ta till. Det är rysligt att ta del av vittnesmål om
tortyr som utförs i nutid. Tyvärr blir jag inte ens förvånad: det här är vad
människan gör i trängda lägen, och vi fortsätter att förvånas och förfasa oss,
när vi hellre borde inse att vår uppfattning om människans godhet ständigt blir
motbevisad.
Osavoljuk visar det
befängda i terrorismanklagelserna, som att attentatet var riktat mot ryska
myndigheter, då de inte hade inrättat några sådana vid den tiden. Diaboliskt
nog har också Sentsov fått ryskt medborgarskap för att förhindra att han kan utlämnas
till Ukraina för att avtjäna sitt straff där.
I efterorden ger
Mikael Nydahl bakgrunden, och visar bland att det finns paralleller mellan den
nuvarande hållningen från Ryssland till Ukraina och den mellan Sovjet och
Tjeckoslovakien 1968: ”I båda fallen rör det sig om länder som försöker
genomföra en demokratisering av sin egen politiska kultur och lösgöra sig från Moskvas politiska inflytande. I båda fallen
försöker Moskva ingripa i situationen, först genom hot, sedan genom militär
intervention.”
Så det återstår
bara för mig att uppmana till läsning av dessa två lika viktiga och lika
skrämmande häften. Det är inte munter läsning, men det ger perspektiv på de
relativa problem vi själva har att ta sig an politiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.