Att många nutida
författare skriver vidare på Sofokles antika tragedi Antigone är inte svårt att förstå. Tonåringen Antigone har Oidipus
som far, och när brodern dör i strid vill hon förstås ge honom en värdig
begravning, men stångar sig blodig mot makten, representerad av träskallen
Kreon, som bara ser pojkens förräderi mot den egna staten. Enbart i Sverige har
under 2010-talet Eva Kristina Olsson (Antigones
ansikte) och Christina Ouzonidis (Spår av Antigone) gett oss djärva omtolkningar, och detsamma kan sägas om en av
Anne Carsons mest kufiska böcker, Antigonick.
Så det är ingen
överraskning att Kamila Shamsie väljer detta drama som intertextuell fond till
sin senaste roman Home Fire. Shamsie
har tidigare gett ut sex romaner, varav jag läste en av de tidiga, Salt and
Saffron, men ingen har blivit lika uppmärksammad som denna, som bland annat hamnade på
Bookerprisets långlista.
Av det grekiska
stoffet har Shamsie vävt en helt ny slags roman, som utgår från en familj där
föräldrarna är döda. Den äldre dottern Isma åker till USA för att plugga
sociologi. Tvillingarna Aneeka och Parvaiz är tajta, men lojaliteten ställs
under hårda prov när Parvaiz joinar islamister i Pakistan. Pappan var tidigare
terrorist, men dog under en transport till det amerikanska fånglägret Guantánamo.
Det är fadersarvet sonen Parvaiz nu ser det som sin uppgift att fullfölja,
något som betonas i hur han känner sig misslyckad i relation till sina mer
framgångsrika systrar (något många söner antagligen kan identifiera sig med).
Modellerna från
Sofokles pjäs är lätta att identifiera. Givetvis finns även en Kreon med son
Haimon här – inrikesministern Karamat och Eamonn. Av en ödets nyck fick England
i april i år Sajid Javid som inrikesminister, den första med muslimsk bakgrund
som håller en av de fyra ledande ministerposterna i landet (Shamsies roman
utkom förra året). På intrikata sätt speglas en del av Karamats beslut de som
tidigare fattats av Theresa May i rollen som inrikesminister (de med dubbla
medborgarskap mister sitt brittiska när de begår terroristhandlingar).
Shamsie låter de
berätta sin historia i tur och ordning. Först Isma, sedan Eamonn, sedan
Parvaiz, sedan Aneeka, och sist Karamat. Det är finurligt, men ger också tillfälle
att skapa spänning, utifrån att den information vi får av den ene karaktären
senare fördjupas och nyanseras av nästa. Kort sagt: även om Shamsie följer
intrigen i Antigone har hon en del
överraskningar på lager.
En av de
intressanta trådarna vidrör assimileringen, och dess svårigheter. Karamat, som
har muslimsk bakgrund, men har av mer eller mindre pragmatiska skäl övergett
den, och blivit något av förnekare – ja, på så vis att han visar att enda
sättet att överleva är att bli ännu mer engelsk än engelsmännen själva. Men det
är som om Shamsie också vill visa hur ödet styr oss, och hur hårt dess grepp
är: ”the dead made their own demands, impossible to refuse.”
Det här är en
thriller, där Shamsie för varje kapitel ökar spänningen och höjer insatsen. Ger
hon oss också nycklarna till en förståelse för radikaliseringen? Tja, på något
sätt gör hon väl det: det är ju både en individuell process och ett mönster som
det är lätt att känna igen. Liksom så mycket annat styrs det av strukturer, där
en komponent lyder uppmärksamhet: någon eller något ger dig bekräftelse. Enkel
psykologi skulle ange den döde martyrfadern som orsak till Parvaiz val, men det
är i så fall något som romanen problematiserar. Det finns också något outrett i
relationen till systrarna – den bossigare Isma och det nästan incestuösa
beroendet han har av Aneeka. Föga förvånande finns så gott som allt detta redan
hos Sofokles.
På ett plan har
Shamsie tonat ned Aneekas roll som huvudperson, genom att låta historien kretsa
kring olika protagonister. Hennes kapitel är dessutom det kortaste. Samtidigt
är det hon som är centrum för hela förloppet, och i dynamiken mellan denna
nutida Antigone och Karamat, romanens Kreon, rör sig Sofokles idéer utan några
synbara skarvar rätt in i Shamsies bearbetning. Det är också skickligt gjort
att omstöpa Kreon från den minst sagt dogmatiske tyrannen i Sofokles pjäs, och
här göra honom mer mänsklig i sin nuvarande roll som ”Mr British Values”.
Som motto till sin
roman har Shamsie valt några avgörande ord ur Seamus Heaney engelska
översättning av Sofokles pjäs: ”The ones we love … are the enemies of the
state”. Dock heter den inte Antigone,
som anges, utan The Burial at Thebes,
för det är, liksom denna roman, en bearbetning. På tal om bearbetning lär det
följa minst en film eller kanske en tv-serie på denna roman, och om de inte
väljer Kate Bushs ”Running Up That Hill” som ledmotiv borde några få sparken: ”Is
there so much hate for the ones we love?”
Jag måste säga att
det här är en häpnadsväckande bra roman. På sätt och vis ännu starkare än Colm
Toíbíns roman House of Names, som jag
ändå höll som en av förra årets bästa böcker. Även han bearbetade känt stoff –
i hans fall Agamemnon – men Shamsies roman är djärvare. Vad hon gör som går ett
steg längre är att visa hur oerhört aktuell ämnet för Sofokles pjäs är i vår
tid. Med en diskret förskjutning mot jihadism kan de fanatiska dragen hos
Antigone förstärkas, ja, men också ges en känslig behandling mot något som kan
kallas förståelse. Förståelse för drivkrafterna bakom fundamentalism. Här ska
inte spoilas, men låt mig nöja mig då med att konstatera att om du tror att du
vet vart intrigen ska ta dig, då tar du miste.
Beröm ska ösas över
Shamsie, inte minst för att hon visar hur vi kan använda de antika tragedierna
när vi diskuterar nutida fenomen. I det här fallet är inte Antigone unik: det hon visar med sin roman är att man kan göra så
här också, det vill säga använda en redan känd källa och låta läsaren ta del av
det bekanta men också utsätta sig för överraskningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.