Igår läste jag Svd:s recension av Olga Tokarczuks novellsamling Spel
på många små trummor, en bok som jag då precis hade börjat läsa. I
recensionen menar Emi-Simone Zawall att det är en lämplig bok att börja med för
den oinvigde. Tur för mig då att jag börjar med den, efter att länge velat läsa
den här polska författaren.
Den utkom första
gången på svenska redan 2002, men då var bara sex av bokens nitton noveller
översatta. Dessutom tillkommer två noveller ur en bok från 1997, vilket också
är tur, då en av dem är den helt fantastiska ”Nummer”, om en hotellstäderska
som avlägger sig sin egen personlighet – blir Kvinnan utan egenskaper – och rör sig mellan hotellets olika rum
och tar in gästernas liv, utifrån de intryck de gjort. Det blir en meditation
över de liv som förs i rörelsen, i själva transitionen. Hotellet blir en
organism, en levande plats, där gästerna lämnar sina spår. En plats för det
tillfälliga.
Genom boken
utnyttjar Tokarczuk möjligheten, eller privilegiet, att byta miljö och tid. Att
hon klarar det beror ju på att hon har så god hand med i första hand
miljöbeskrivningarna. Förmågan att ge närvaro åt de platser hon skildrar. Men
också det lätta handlaget med karakteriseringen, att det räcker med en skissartad
framställning för att en person ska träda fram, som en kvinna som erinrar om
någon som blivit beströdd med aska, och liknas vid ”en dammig madeleinekaka”.
Det ger intryck av att vara gjort i hast – men det är korrekt.
I ”Sluta blunda, du
är död” handlar det om en kvinna som läser en deckare och i frustration över
det uteblivna mordet kliver in i romanen och får saker gjorda. Denna övergång
från den oskrivna världen till den skrivna förlöper friktionslöst. Det som sker
påminner alltså om det filmstjärnan Tom i Woody Allens film Kairos röda ros gör, det vill säga
inviterar en ur publiken, servitrisen Cecilia, in i filmen.
Det ligger i
Tokarczuks ambtion att stöpa om verkligheten, i en tilltro till att
litteraturen klarar allt – även denna typ av intrång. På ett sätt kan sägas att
Tokarczuk skriver hyperrealism och hyperdröm på samma gång. Det finns ett
skarpsinne över det skrivna, något som kunde avskräcka, om det inte samtidigt
vore gjort med sådan spontanitet, och nästan lekfullhet. Tokarczuks intelligens
följer sin egen logik. Egentligen hör några av novellerna till skräckgenren,
genom sina idéer att tillvaron är opålitlig, att den när som helst kan blotta
avgrunden. Att det är en aktiv vilja som ligger bakom ökar insatserna, där det
som händer får oväntade resultat.
Det skräckartade
ligger också i hur Tokarczuk genom sina noveller förklarar världen, och det är
med en dyster världssyn. Den popularitet hon utvunnit utomlands matchas av en
viss kritik i hemlandet, något som blir begripligt i noveller som ”Professor
Andrews i Warszawa”, en mardrömslik skildring av ett ogästvänligt Polen där
ingenting fungerar och som verkar vara under belägring, och där allt osar av
tristess: ”Till och med snön verkade grå. Solen lyste utan att övertyga.”
Eller för den delen
den typ av pessimism som uttrycks på andra håll i denna långt ifrån muntra
samling: ”hela hennes förtvivlan var rakt igenom banal, uppenbarligen var även
förtvivlan något som man bara kunde ägna sig åt en gång i livet. Efter det
förvandlades den till bleka kopior. Och kanske finns det någon hemlighetsfull
gräns i livet och när man hjälplöst överskrider den förvandlas allting och blir
till likgiltiga upprepningar av sådant som redan ägt rum.” Det är en insikt som
delas av poeten Shelley i ”Stanzas Written in Dejection”, att till och med den
akuta förtvivlan är mild, eftersom den mildras av upprepningen.
Att läsa Tokarczuk
är både en prövning och en belöning. Det är en mastig bok, men det känns som
att mättnaden är en del av estetiken. Så någon lättläst författare är hon inte.
Hon är bångstyrig, besvärlig. I en av samlingens starkaste texter,
”Generalrepetition”, skildrar hon till skillnad från de flesta andra inte den
postapokalyptiska världen, utan undergången medan den sker – desto mer skrämmande,
eftersom ovissheten blir så påtaglig, så dominerande i deras tillvaro. Även här
är det ett par som ältar, men deras käbbel blir mer drabbande med tanke på
deras belägenhet. De bekymrar sig över sitt barn, men kanske just därför blir
deras illvilliga pikar mot varandra mer betydelsefulla.
De hätska
relationerna mellan människor återkommer – inte enbart i det äkta paret i den
underbara ”Sluta blunda, du är död”, utan lika markerat i ”Springaren”, om ett
par som tillbringar en semester i ett litet hus vid havet, och ska spela ett
parti schack för att uthärda det dagliga grollet. Men en springare saknas. Här
kunde man bocka av författarens metod att med symbolik uttrycka något större –
i synnerhet med tanke på utvecklingen, hur springaren på ett udda sätt
återvänder (med vissa förbehåll), men det är att göra det för lätt för sig.
Tokarczuk verkar inte vara intresserad av att hjälpa läsaren på traven, inte
ens med denna springare, bortsprungen eller inte.
Men ändå: på samma
sätt som man ibland kallar en författare för ”författarnas författare” borde
det gälla att Olga Tokarczuk är ”läsarnas författare”, kanske på liknande sätt
som Borges är det. Alltså någon som ger just läsaren uppmärksamhet och mer
eller mindre indirekt hyllar denna märkliga syssla. Jag läser hennes noveller
som fantastik, men egentligen som en genre i avsaknad av namn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.