Varför skriver man?
För att man kan. Annars kan man nöja sig med att prata, något som många
förvisso är bra på, men de flesta som skriver är dåliga på att prata. I Annie
Dillards bok Det skrivande livet ger
hon ett exempel, en konstnär, som på frågan varför han målar svarar helt kort: ”Jag
tyckte om lukten av färg.”
Så enkelt kan det
vara: man bara upptäcker att det här är något man trivs med. Skrivandet är ju
en syssla som är både märkvärdig och helt självfallen. Ingen har bett dig om
din åsikt, brukar det heta, och det är förstås så att det krävs en gigantisk
självkänsla för att ge sig in i skrivandet. Fast lika mycket ödmjukhet krävs:
de arroganta skribenterna är lätta att upptäcka. Stoltheten måste balanseras.
Dillard skriver
rationellt, men hon använder också känslan i sitt resonemang och i sina
enskilda bedömningar. Till skillnad från en del andra böcker i ämnet verkar hon
sakna självmedvetenhet. Författare är annars troligen mer narcissistiska än
genomsnittet (gäller nog också kritiker).
Hon har mycket att
säga, och hoppar från en association till nästa, utan att man blir förvirrad.
Det är mer inspirerande att läsa, och indirekt argumenterar hon för värdet i
att vara i rörelse, för att motverka stagnation. Hon visar det med sin
nyfikenhet, utan att behöva göra någon stor sak av den. Ibland kan hon bli
banal, som när hon slentriangnäller på tv och film, men oftast finns det en
värdefull poäng att hämta, när gnället övergår i rättmätig upprördhet.
Ja, för vad är
skrivande egentligen? En metafysisk syssla? Nja, vill Dillard hävda, även om
hon inte riktigt lyckas ge konkretion åt sin aktivitet. Varje definition av
skrivande ger vika för tvivel – som om skrivakten inte kan bestämmas i några
fastslagna punkter. Och det är väl lika bra så. I hennes böcker finns det en
dynamik mellan det flummiga och det glasklara.
Så om det inte är
metafysik, är det då fysik? Ja, att skriva innebär mycket gående, inte minst om
man har ett större arbete på gång, då man kan behöva stora bord och gå fram och
tillbaka med texterna och byta plats på dem, i kanske femton kilometer. Ett
svar ges ändå till varför så många frivilligt väljer en så bekymmersam syssla:
”Varför folk vill vara författare kommer jag aldrig att förstå, såvida det inte
beror på att deras liv saknar fotfäste i den materiella världen.”
Det här är då Annie
Dillards tredje bok på svenska, efter Att lära en sten att tala och Grunden den heliga. Hon är en författare som modellerar kvickhet och långsamhet. Den
här boken utkom 1989, och Elin Boardy har skrivit ett kort efterord, där hon
berättar om hur hon har levt med boken i många år, utan att egentligen se på
den som en handbok i skrivande. Man måste komma fram till de egna insikterna,
man måste lära sig själv.
Nä, den visar
förstås inga enkla genvägar till skrivandet. Något man kan ta med sig från den
är dock lärdomen att man ska satsa allt och inte ska spara på något när man
skriver. Hellre investera allt ditt material i det du håller på med, för till nästa
projekt, nästa bok eller vad det är, kommer det nya ändå att finnas. Det är
trösterikt.
En annan sak som
blir tydlig i Dillards bok är den vikt hon lägger vid uppmärksamheten, att man
måste ta in omgivningen. Det är hon så bra på själv, och hennes bok blir därmed
det bästa argumentet för att hon har rätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.