att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

5 sep. 2015

Lila, Marilynne Robinson, Weyler



När är en bok bra? Ett oslagbart kriterium för mig är när jag med stor vånda avslutar läsningen för att det är plågsamt att lämna dess huvudperson. Lila, huvudperson i Marilynne Robinsons senaste roman med samma namn, är en sådan karaktär. Hon gör ett så starkt avtryck att jag plötsligt inte vet hur jag ska hantera den saknaden. Du vet, man talar om tv-karaktärer som går rakt igenom rutan: Lila går rakt igenom boksidan, rätt in i mig.

Vi känner henne från i första hand den roman Robinson gav ut i början av 2000-talet, Gilead (på svenska 2008). Till denna bibliskt benämnda stad i Iowa kommer hon, tar skydd i en kyrka, och gifter sig med pastorn, dubbelt så gammal som henne. Deras okonventionella kärlekshistoria skildras här, med återblickar till hennes uppväxt. Som fyraåring blev hon fräsande och svärande bortrövad av en hemlös kvinna, Doll. Bort från vidriga omständigheter, från en omgivning som inte brydde sig ett skvatt om henne.  


Doll sticker ihjäl en man – kanske är det Lilas far. På vägen mot Gilead hamnar hon på ett horhus i St Louis, men Robinson är sparsam med detaljer. Lila bär på smärtsamma erfarenheter, och konstaterar syrligt: ”Världen vill inte ha en så länge det är minsta gnutta liv i en.”

I Gilead berättades historien ur pastorns perspektiv, medan vi nu får Lilas version, som korrigerar pastorn på några punkter. Till exempel är det i den här versionen hon som helt rättframt friar till honom. De håller långa konversationer om teologi, filosofi, ständigt gnabbandes på ett sätt som visar på respekt och kärlek. När de skrattar tillsammans är det svårt att låta bli att beröras av den harmoni de förevisar. Hon har kunskapsluckor från sin kringdrivande uppväxt – kunskapsavgrunder, skulle man kunna säga. Hon är naiv, men samtidigt intuitiv, och framför allt – oavbrutet fascinerande, genom att vara så kantig och tvär.

Berättelsen är nästan övertydligt arketypisk, med horan som gifter sig med prästen. Robinsons roman är otänkbar utan religionen. Det blir en sedelärande historia utan moraliska pekpinnar, om att leva med sitt förflutna utan att blunda för sina misstag. Den religiösa tematiken tas fram beskedligt, som när Lila träffar på en hemlös ung man i färd med att lägga beslag på en summa pengar hon har gömt. Jag avslöjar inte vad som händer, men det är både oväntat och fullt naturligt.

Marilynne Robinsons roman Lila är en läsupplevelse utöver det vanliga. Den är det tack vare en karaktär som är levande och verklig, samt en stil som tar till vara både realismen och drömmarna. För det är en fantastisk roman inte enbart tack vare den människokännedom som exponeras i Robinsons porträtt av Lila. Den är också bra tack vare en unik stil, som placerar den torra realismen i en besjälad värld. Niclas Nilssons översättning tar till vara originalets blandning av saklighet och drömmar på ett ypperligt sätt. Robinson kallas ibland en av Amerikas viktigaste samtida författare, efter blott fyra romaner. För en gångs skull är jag benägen att instämma i sådana lovord, hur överdrivna de än kan te sig.   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar