1 juli 2018

Det cyniska tillståndet, Sven Anders Johansson, Glänta


- Så varför skriver du?
- För att skapa mellanrummet mellan oss.

Så här till synes lättvindigt uttrycker Sven Anders Johansson sig om sitt arbete, i sin nya bok Det cyniska tillståndet. Men det är bara till synes lättvindigt, för Johansson är verkligen intresserad av att utforska vad som sker om man tar det där återigen till synes förkastliga steget ut ur konsensus, bort ifrån den rådande ordningen. Det kan ske genom att aktualisera Pasolinis berömda tvärvändning i att hylla den underbetalda polisen som arbetarklassens sanna hjältar, och kalla studenterna som gjorde revolt bortskämda brackor.


Låt oss återvända till ”mellanrummet”. Det är just det som kan saknas när svenska intellektuella uttalar sig. De gör det ständigt i vetskapen att de har alla svar redo, och att andra ska tycka likadant. Johansson vill bejaka osäkerheten, och det är bland annat det som gör honom så nödvändig: att han skapar utrymme åt de egna tankarna. Mindre handlar det om att hamra in teser eller att nynna samförståndets trygga vaggvisa, och mer om att ge förutsättningar till egna slutsatser – slutsatser som hellre liknar ofärdiga modeller, ritningar mer än färdigbyggda hus.

Liksom ironi är cynism ett begrepp som mer är frågan om konnotationer än definitioner. Du måste själv bestämma vad det betyder. Jo, Johansson tar in antikens kyniker, men han är i sanningens namn mer angelägen om att ta in samtiden, och det är inte första gången han gör det i sina essäer. Kynikernas argument var att leva som man lärde, att agera i stället för att skriva. En filosofi som ska vara ett exempel – en praktik. Det här leder rätt in i aktivism, något Johansson kvickt avfärdar, eller åtminstone problematiserar (jag återkommer till den knuten).

Ska vi bekämpa eller bejaka cynismen? Det är den akuta frågan som avhandlas, i denna dagboksliknande text från åren 2015-2017. Därför är exemplen fortfarande aktuella: Trump, kulturprofilen, terrordådet på Drottninggatan, flyktingkrisen, Nordeas flytt till Finland, med mera. Om kulturprofilen levereras en hård dom mot alla de som i decennier deltagit i eller hyllat hans verksamhet: ”Ni stod och minglade och föreläste i knäna upp till skit utan att märka det […] Cynism är inte Teratologens groteskerier, Johan Jönsons hat eller ens Stig Larssons plumpheter. Cynismen finns i diskrepansen mellan vittnesmålet ovan och minglandet på Manilla, högtidsdräkterna i Börshuset, skålandet på Nobelmiddagen, ivern att vara gentleman. Falskheten i det.”   

Med andra ord: det finns all anledning att ge upp. Det roliga med Johanssons bok är att det är precis det han uppmanar oss att göra.

Men hallå, hur kan det vara konstruktivt? invänder du. En bärande tes i den här boken är att den typ av aktivism som blivit vanligare på senare år i hög grad är att den ska marknadsföra det egna jaget. Man behöver inte gå så lång som att kalla det ”godhetsknarkande”, men man kan med Adornos ord hänvisa till det som ett narcissistiskt skådespel, som fungerar identitetsstärkande men utan att vara intresserat av en egentlig samhällsförändring.

Så Johansson går ett steg längre i ifrågasättandet, och gör något mer än att låta problemet stanna vid en fråga om moralisk överlägsenhet. Allt som gör vår tillvaro bättre (tekniken), så som exempelvis Hans Rosling påpekade, gör den ju också sämre (förstärker vår ensamhet). Då blir avståndet till uppgivenhet förkortat: vi kan ändå inte göra världen bättre, låter det.

Eller? Jag skriver detta i efterdyningarna av Sveriges förlustmatch mot Tyskland i fotbolls-VM, där ett avgörande misstag av inhopparen Jimmy Durmaz ledde till en hatstorm påhans instagramkonto. Givetvis uppmanas till motaktion, där användare uppmanas skriva uppmuntrande, vilket kan te sig sympatiskt, men som med Johanssons argument blir en menlös protest. Ungefär som när telia häromåret hade sin kampanj #hatahat. För det är ju en aktivism som infantiliserar och inte tar problemet på allvar, något som bara utger sig göra det, men mer vill positionera sig. Att ta ställning – och allra helst visa att man tar ställning – blir viktigare än innehållet i sig.

Då blir det allra viktigast att visa på sociala medier att man tar ställning, något som visade sig bara häromveckan när Elaine Eksvärd kritiserade svenska män för att bara bry sig om fotboll, när det samtidigt fanns barn i USA som obarmhärtigt separerats från sina föräldrar. Det blir viktigast att med ett inlägg på instagram visa att man bryr sig, för det är det enda sättet för hen (i det här fallet han, eftersom hon menade att kvinnor i högre grad postade bilder om barnen i USA) att demonstrera sitt engagemang.  

Jodå, man kan invända att det är en cynisk position Johansson då intar, men det är också hela hans poäng: skulle det alltså vara värre? I förlängningen har frågan om miljön reducerats till att premiera de som köper miljövänligare bilar, när det vore mer logiskt att premiera de som avstår från bilar överhuvudtaget. Inom kort kommer världen ändå att vara obeboelig, något som kommer att få dagens flyktingströmmar att te sig beskedliga: något att tänka på alla de svenskar från en viss samhällsklass som i dagsläget väljer att bosätta sig i Thailand eller Spanien, för att de ondgör sig över bristen på sol, mängden tiggare, kommunisterna i regeringen, eller vad det nu är som fått dem att röra på sig.   

Men jag vill inte pådyvla någon några åsikter, för det gör verkligen inte Sven Anders Johansson (som tidigare bara hette Anders). Han lär dig att tänka själv, och det enda märkliga med boken är väl egentligen att den utkommer i Gläntas serie Hardcore, något som indikerar att den skulle vara smal eller svår. I själva verket är den ovanligt lättfattlig och bred, och borde nå fler än de redan frälsta (inte för att Johansson predikar, men … du fattar).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.