att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

15 okt. 2016

Hemma, Marilynne Robinson, översättning Niclas Hval, Weyler


Det är knappast någon överdrift att hävda att vi lever i en sekulariserad värld. Att ägna sig åt kyrkliga ceremonier som julotta och bröllop någon gång då och då räknas knappast. Vi verkar inte ha något behov av Gud.

”Vi”? Tala för dig själv, vill jag invända (mot mig själv?). Att tala om litteratur i termer av magi är inget som gör en populär, har jag upptäckt. Samtidigt: varför har jag i drygt tio år drivit den här bloggen, om det inte är för att predika, för att förkunna litteraturens vikt? Och hur fan går det ens till när den – litteraturen – inte ens går att fånga in med ord? För exakt som Gud alltid undflyr våra försök att bli inringad med språkliga medel är ju litteraturen ordlös, något som kanske är en paradox men kanske lika mycket en självklarhet. Visst, vi kan cirkulera kring den och ge den etiketter, men dessa är bara förminskningar. Litteraturen är liksom Gud större än orden. En recension är en futtig ersättning för boken, liksom språket är en futtig ersättning för tanken. Vi tänker alltid bättre än vi talar och skriver.


Marilynne Robinson debuterade med romanen Två par systrar 1980. Sedan tystnade hon som romanförfattare i 24 år. Varför? ”Jag kände mig obildad”, har hon sagt. Under 2000-talet har hon gett ut tre romaner som jag utan att tveka kallar vidunderliga. Ja, vidunderliga i all sin oansenlighet. Det är tre romaner om småstaden Gilead, dess oansenliga människor.

I Hemma, som kom 2008 och nu utkommer i Niclas Hvals översättning, handlar det om 38-åriga Glory, allvarsam dotter till den döende prästen Robert Boughton. Efter tjugo års frånvaro återvänder hennes bror Jack, en slarver– nej, en ”lymmel”, med Hvals fyndiga ordval. Ett ordval som naglar fast honom, och vi blir snart varse varför han förtjänar den stämpeln.

Glory är allvarsam, på gränsen till bitter. Hon är high school-läraren som lät eleverna inte bara läsa John Milton, utan till råga på allt hans melankoliska ”Il Penseroso”. Nu tvingas hon umgås med brodern Jack, något som sker på nåder. De är mer än reserverade mot varandra, och stämningen är konstant på väg att brista. Hans tidigare svek som gör sig påminda. Hennes martyrskap som får varje replikskifte att luta sig mot sammandrabbningens urladdningar. Det är smärtsamt, och det är obekvämt, och under den belevade ytan finns allt det ouppklarade.  

Gång på gång avbryter jag min läsning och undrar: Hur går det till när Robinson skriver det här? Hur lyckas hon ladda det oansenliga med sådan mening, med sådant djup, med sådant engagemang? Vad är det för kraft som styr? Dessa konstnärliga avväganden, hur hon formar deras liv inför vår blick som läsare … Om inte det är magi, vad finns då kvar att tro på?

Om amerikanska författare generellt är överskattade tycker jag att det inte går att prisa Marilynne Robinson tillräckligt. Jag är ju minimalt religiös, men om det här har skrivits utan Guds inblandning då är jag beredd att – fast, äsch, sådant här kan man ju inte tala om utan att göra sig löjlig.

Robinson har skrivit en roman om familjebildningens inneboende problem, om den dynamik som uppstår. Om hur svårt det är att komma sams, men också om hur dessa problem kan lösas. Det kanske inte räcker med viljan. Tålamod och förlåtelse blir de vägledande känslor som styr Glorys handlingar, och det kan låta som enkla knep för att lösa konflikterna, men då underskattar du människans resurser till att hantera orättvisor.

Glory blir en tydlig figur, ungefär som Lila (om än inte lika omedelbart drabbande kanske: Lila kan vara den bästa amerikanska roman jag har läst under 2000-talet). Det här är til syvende og sidst en roman om hur det är att leva: ”Just being alive, it can really hurt”, som Kate Bush sjunger, och det är påfallande hur nära Robinson har till den smärtpunkten, hur enkelt hon rör sig i det allra mest mänskliga. Det är en människosyn som ligger rätt nära Gunnar Ekelöfs, och då tänker jag inte enbart på hans uttjatade ord om vad som är botten i andra också är botten i dig, utan mer på hans självklara sätt att koppla ihop förnuft och känsla, hur intellekt och fantasi läggs mot varandra lika enkelt som två handflator som möts. (Dina egna, eller möter din hand en annans? Kan göra detsamma. Det är mötet som betyder något, som betyder allt.)

Robinson förlitar sig på karaktärerna, i första hand Glory och Jack. Jack är förstås rörande i sin oförmåga att helt slingra sig loss från sina tidigare svek: här, hans femtimmarspromenader på nätterna. Han både vill och försöker bli en bättre människa, men – no surprise – han kan inte. Glory betraktar honom: ”Han var väldigt lik deras pappa i sina bästa år, om man bortsåg från det märkta ansiktet och det milda icke-oskyldiga uttrycket i det.” Där: ”det milda icke-oskyldiga uttrycket”, där ser vi honom ju i helfigur, där framträder han helt synlig för oss.  

Andra författare må skriva romaner som förlitar sig på intrig eller på språk, men sådant saknas i hög grad i Robinsons romaner. Hennes språk är så avskalat att det kan te sig glanslöst, och intrigen är rätt ordinär. Inte mycket händer på 400 sidor. Men ändå! Så obrutet fascinerande! Detta tack vare allt som investeras i karaktärerna, Robinsons omsorg om dem.

Det sker tack vare ett konsekvent språkbruk, där både tankar och repliker blir trovärdiga genom att de är så lojala med glesbygdsspråket. Det är ett särskilt språk, och så vitt jag kan bedöma (halva min släkt är bönder) är det äkta: lika sävligt som det är färgstarkt. Robinson visar vad en trakt gör med en människa, vad den – Gilead – har gjort med Glory framför allt.

Hemstaden är för de flesta av oss, de vettiga av oss, bara en plats att hata. Glory hatar den för att den påminner henne om när hon var lycklig. Så lustigt: jag hatar den för att den påminner mig om när jag var olycklig.

Om översättningen nästan konstant är säkert utförd är jag bara lite tveksam till det flitiga bruket av ”söndagskläder”. Nog för att det heter ”Sunday’s best” på engelska, men vore inte ”finkläder” mer idiomatisk svenska än ”söndagskläder”, som jag inte kan erinra mig ha hört på svenska? Något kan jag irritera mig på hur romanen efter den lovande upptakten blir aningen stillastående, liksom hur Glory gråter oftare än vad som är rimligt för en människa. Fast det går att läsa hennes tårar som en funktion, där de blir hennes språk, att hon är en egentligen språklös människa med tårarna som en ventil för all den frustration hon bär på. Möjligen …  

Här finns å andra sidan så mycket att gilla: hur Robinson skildrar den odramatiska oron. Hur vänskapen lyckas göra sig hörd trots allt som talar emot den. Hur godheten inte kan betvingas. Men det här är en roman om Glory, en oavbrutet fascinerande karaktär, och titeln Hemma kan ju hur lätt som helst bytas ut mot Glory.   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar