När jag nyligen var
i Köpenhamn passade jag på att skaffa några böcker i den serie böcker som
universitetet i Aarhus gett ut sedan 2012, och som de kallar ”Tankepauser”. Det
råkade bli just de ämnesområden som intresserar mig mest: Romantiken, Monster, Litteratur, och så Fiktion, som är den senaste utgivna av mina fynd (den kom i
februari i år). Hittills har 60 böcker utkommit, och samtliga är 60 sidor korta
sammanfattningar av ämnet, skriven av någon som är verksam på universitetet.
Sålunda presenteras
Simona Zetterberg Gjerlevsen som ”fiktionshungrende pennefører” (well, aren’t we all?). Hennes bidrag kan
förstås inte ge någon heltäckande bild av vad fiktion är, men det ska ju bara
fungera som en ingång för den nyfikne. Ett bildande projekt i miniatyr.
Jag är också ense
med hennes indirekta definition, att fiktion är påhittat men ändå verkligt, och
ofta mer verkligt än verkligheten. Det är en verklighet utan citattecken. Hon
hänvisar till Sir Philip Sidneys stolta ord från essän ”The Defense of Poetry”:
”he nothing affirms, and therefore never lieth”. Det blir ju en behändig
skyddsmekanism för fiktionsförfattaren, som gör hen omöjlig att angripa.
Intressant nog
diskuterar Zetterberg Gjerlevsen även inslag av fiktion, alltså berättande, i
faktabaserade texter. Det slog mig häromsistens när jag läste Thomas Eriksons hyperhajpade
Omgiven av idioter, att den i så hög
grad byggde på just skönlitterärt berättande. Det torde fungera som något att
tänka på även på den tjurskallige Lars Melin, som varje sommar lanserar uppfattningen att skolelever ska läsa faktatexter och inte skönlitterära texter– en uppfattning han är rätt ensam om att förfäkta. För den delen: realityshowerna
på tv innehåller nog också inte oävna inslag av fiktion. Och hur mycket är
fiktion i någons instagramflöde?
Det blir också en
kort diskussion om BOATS-problematiken – alltså den läsande publikens (där
alltså tv-serie- och filmtittare ingår) hunger efter verkliga stories. Med
betoning på kort diskussion – men based on a true story får väl bli ämne för en
egen bok i serien: jag ser att så många som ytterligare 40 titlar redan är
planerade, och då ser jag väl mest fram mot Skam,
Ondska, och Kön.
Gränsen mellan
fiktion och verklighet har utmanats av skandinaviska författare: man behöver
inte gå ända till Strindberg för att hitta exempel. I Sverige har ju Maja
Lundgren (2007 med Myggor och tigrar)
och Carina Rydberg (1997 med Den högsta
kasten) gått i bräschen för senare års trend med självbiografiska romaner,
den typ av autofiktion som också Karl Ove Knausgårds Min kamp är ett exempel på. Så han kunde gott gömma sig bakom
Sidneys sköld med inskriptionen att han inte ljuger eftersom han inte hävdar
något. Som läsare är det lätt att säga: ”jag bryr mig inte”, men som drabbad
privatperson blir nog tongångarna annorlunda. Åtminstone har Danmark upplevt
detta, när författaren som vi känner som Madame Nielsen (tidigare Claus
Beck-Nielsen), som har varit inför rätten anklagad för identitetsstöld.
Fiktionen speglar
verkligheten – jodå, men vad händer när den gör det? En kort introduktion av
det här slaget ger tyvärr inget riktigt svar på det. Fiktionen går också längre
än verkligheten, längre än sanningen. Jag är fullt övertygad om det: för att
lära sig mer om människor är romaner det mest oslagbara verktyget. Zetterberg
Gjerlevsen verkar också hålla med mig, åtminstone när hon syftar på
Dostojevskijs Brott och straff. Det
är också en minneskonst som härbärgerar de starka upplevelserna.
Zetterberg Gjerlevsen
hänvisar till en undersökning som gjordes i Danmark häromåret, där läsare fick
välja mellan olika alternativ vad som var viktigast under romanläsning. Mer än
hälften svarade spänning och en bra story, en fjärdedel svarade språket, 9 %
tyckte att det är viktigt att man kan identifiera sig med huvudpersonen, och 8
% att romanen sätter problem under debatt.
Inte utan lite
gnälliga klagomål kan jag ändå rekommendera boken, och ska så snart jag kan ta
mig an de övriga tre jag fick tag på. Det har väl gjorts några halvdana svenska
försök att efterlikna den här serien, men att de har misslyckats tror jag har
med tilltalet att göra: den här boken är tänkt som en bok för alla, utan att
fördenskull underskatta läsaren. Det är en balansgång som Zetterberg Gjerlevsen
behärskar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.