21 juli 2018

Omgiven av idioter, Thomas Erikson, Månpocket


Jag går på stadens gator och får en impuls att köpa Thomas Eriksons bok Omgiven av idioter, efter att ha hört så många talat så väl om den. Jag misstänker att det inte är något för mig, men känner också att det är dumt (idiotiskt?) att döma ut något utan att veta vad man talar om. Och så känner jag för att gynna den lokala bokhandeln. Har jag tur finns den i pocket, och då kostar den väl inte mer än en dryg femtiolapp?

Den finns, och den kostar 95 kronor. Vem är idioten nu? Det måste vara något märkvärdigt med just den här boken? Titeln liknar till sin helhet hur böcker brukade låta på 1600-talet, det vill säga ord över en hel boksida: ”Kommunikation i världsklass! Nyutgåva! Omgiven av idioter. Hur man förstår dem som inte går att förstå. 800 000 läsare kan inte ha fel! – Idioter finns överallt!” Två saker gör mig fundersam här. Det ena: titeln utlovar att man ska lära sig förstå ”dem som inte går att förstå”. Men går det inte att förstå dem kan man ju inte lära sig förstå dem? Det andra: troligen lär siffran 800 000 korrigeras till nästa utgåva, men det är lite korkat (idiotiskt?) att döma ut alla dessa läsare med att ge dem epitetet ”Idioter finns överallt”, alltså syftningen att de som läser boken är idioterna.


Nåväl, priset motiveras av att det är en himla massa färger i texten, för att man inte ska missa hur röd, gul, grön och blå ser ut. Det hade jag kanske klarat mig utan. Det är färgerna som är hela grejen med Eriksons tes: vi människor tillhör en av färgerna, ibland två, sällsynt tre, men aldrig fyra. Till varje färg hör olika egenskaper. Pedagogiskt kortfattat presenterar Erikson färgerna, och sedan består större delen av boken av hur de olika färgerna kan samspela med varandra.

Erikson utför de klassiska knepen som känns igen från varje föreläsare jag har lyssnat på sedan jag blev lärare 1998. Han tonar ned sin egen betydelse, förminskar sig själv, gör sig lite fumlig, för att vi ska bli välvilligt inställda. Det började i gymnasiet, får vi lära oss, Thomas Eriksons vilja att sortera in människor i olika kategorier. Han ville göra livet enklare. Men det är ju bara ett sätt för att slippa tänka, invänder jag surt. Människor överraskar ständigt, de är så förbannat oförutsägbara.

Eller har jag fel? Varför har så många då fastnat för den här idén om färgerna? För mig låter det lika dumt som när det på 90-talet var populärt med olika ”inlärningsstilar”, om jag inte minns fel var det exakt sju stycken. Den här typen av böcker brukar ha en livslängd på sju-åtta år, de gör störst succé på flygplatser (vilka är de som flyger egentligen … idioter …), och ersätts sedan av någon ny idé. Det är förstås roligt för Erikson att han gjort sin hacka: i höst utkommer hans tredje och fjärde bok i serien, efter idioterna och psykopaterna är det dags för cheferna och latmaskarna. Roligt hade det varit om han kunde skriva Omgiven av kritiker i stället.

För: varför är vissa så kritiska? Varför kan en sådan som jag inte bara acceptera hans idé? Långt in i boken får vi veta att han bygger på ett utkast från psykologen Marston, som på 1920-talet forskade på blodtrycket, och under en kort period lanserade idén om personlighetsdrag utifrån särskilda områden. Hans teori har sedan länge förkastats av den etablerade psykologin, men Erikson är ju ingen utbildad psykolog, vad jag vet – så det ger honom rätten att skriva vad han vill.

Så den här boken består av så många anekdoter att man börjar undra hur många ess han har i sin rockärm. För varje gång han yttrar något lyckas han hitta en person som exakt illustrerar det han har sagt. Det är bekanta, arbetskamrater, bästa vänner, avlägsna släktingar, etc, och det finns ingen hejd på allt tossigt de har sagt och gjort.

Så här tror jag att det är:  vi människor, generellt, vill ha samband. Helst utan nyanser. Och allra helst i berättande form. Erikson lyckas med detta: hans sätt att skriva är underhållande, även om jag ofta tycker att hans tilltal är infantiliserande och barnsligt insmickrande med sina informella drag. Men återigen: det är svensk standard, och man blir ingen på föreläsningsscenen om du låter för akademisk.

I linje med detta skyndar han sig att avfärda teori, för att hylla praktik. Det är som att säga: vad ska vi med förnuft till, när vi har känslor! Det är en farlig väg att gå. Han hävdar också att han har blivit en fredligare och trevligare människa tack vare sin färgindelning av människor, och att han hamnar i färre konflikter. I hans värld är konflikter ineffektiva och ett slöseri (”tidstjuvar”, skulle han kalla dem), men i min värld är det konflikterna som tar oss vidare – utan bråk stagnerar vi, både på ett individuellt och på ett strukturellt plan. Att tycka lika må låta idylliskt, men det är ju skittråkigt, och ineffektivt på riktigt.

Liksom hos alla framgångsrika föreläsare – hela den här boken är skriven som en föreläsning, och den tar väl också typ 45 minuter att läsa – är det två saker som dominerar. Det ena: förenklingarna. Ett i grunden svårt ämne blir väldigt tilltalande när Erikson behandlar det, så att säga plattar till det så att allt som kan väcka invändningar har utjämnats. Det andra: truismerna. Det mesta som sägs är så självklart att det inte ens borde sägas.

Erikson presenterar random idéer som stora sanningar, när empiri saknas. Slutsatserna är de vagast tänkbara, i synnerhet när han ska argumentera för kändisar som är röda, gula, gröna och blå. Moder Theresa är röd, prinsessan Madeleine är gul, Lottie Knutson är grön, Stefan Ingves är blå … Men det blir också komiskt med formuleringar av det här slaget: ”Jag arbetade en gång på ett företag där VD:n var röd […] Jag har en syster som är gul […] Hans hustru är grön […] Att han var blå rådde det ingen tvekan om.”

Olämpligt nog finns det också en del rasism i Eriksons tänkande (att japaner är blå låter åtminstone som en olycklig stereotyp). Men det farliga ligger nog mest i det jag var inne på nyss: att han ersätter fakta med upplevelser. Att han presenterar något ytterst vagt och diffust som något tydligt och bestämt. Det finns kort sagt andra färger jag vill applicera på hans tänkande: svart och vitt. Så ser världen ut för barn, medan vuxna förstår att det är i nyanserna – i gråzonerna – människorna finns.

Nu är detta budskap inte lika populärt att lansera – inte lika roligt – så jag kan absolut förstå Eriksons val att paketera sig med färgerna. Men det farliga ligger i att vi inom kort har en valrörelse där det finns politiker som inte heller litar på fakta, som vill att vi ska lyda känslorna. För vad betyder det då att det finns statistik, när mina känslor säger att det är annorlunda?

Därför förkastar Erikson helst fakta, och bygger vad jag kan bedöma hela sin tes enbart på Marstons forskning, snart hundra år gammal. Det är lite som att en psykolog helt okritiskt skulle lansera Freuds idéer nu, eller Kretschmers konstitutionslära. Erikson uttrycker sig helst svepande när han någon gång refererar till forskning: ”Numera vet beteendevetenskapen bättre”, kan han skriva, utan att återge vilka källor han hänvisar till. Eller: ”jag vet en del om pedagogik och hur man lär sig nya saker.” Berätta gärna vad du vet! Eller: ”Det finns en studie som visar”. Vilken studie då?

Eller: ”Jag tror att det med viss forskning skulle gå att hitta vissa intressanta belägg för min teori.” Varför inte då söka upp den forskningen, för att göra resonemanget mer trovärdigt? En elak eller för all del kritisk läsning av formuleringar som dessa skulle ge för handen att Erikson inte vill göra den ansträngningen av anledningen att det kunde slå hål på hans argument. Det finns gott om dessa till intet förpliktigande fraser: ”Jag har en egen teori som jag visserligen inte kan belägga vetenskapligt, men jag misstänker att det kan vara huvudorsaken till att gröna personer drabbas av utbrändhet.” Snälla nån, personer, oavsett färg, ”drabbas” inte av utbrändhet, det är oftast en konsekvens av dålig arbetsmiljö, nedskärningar, cynisk ekonomi. Ibland undrar jag bara vad Erikson menar: ”Det är otroligt viktigt att ta accept på detta budskap.” Vad betyder ”att ta accept”?

Vid några tillfällen får vi veta att Erikson tar fram sitt tidtagarur och klockar några av sina bekanta, arbetskompisar, nära vänner, avlägsna släktingar, etc. Det låter ju helt psykopatiskt att om du misstänker till exempel att någon använder för mycket talutrymme, då tar du fram en klocka och säger i efterhand att ”nu pratade du minsann 67 % av tiden, och inte 32 % som du själv uppskattade”. En sådan person förtjänar att rullas i tjära och fjädrar och dumpas utanför stadsgränsen.

Boken avslutas med intervjuer där en person får representera färgen. Av någon märklig anledning säger de exakt de saker Erikson vill att de ska säga – exempelvis tycker den röda att boken är för lång, för det säger så klart något om den röda personens egenskaper. Så var och en av dem bekräftar Eriksons teser så samvetsgrant att de måste vara påhittade. Herr Gul använder till exempel exakt samma fras som Erikson gjort tidigare i boken (”analfixerade paragrafryttare”). Och annars blir jag orolig för den mentala hälsan hos fru Grön, som är gift med en man som heter både Filip och Tommy.

Det värsta med Eriksons färgindelning är ju att världen blir så oerhört inskränkt och tråkig om vi skulle tillämpa den. ”Så där säger du bara för att du är gul!” Det låter som något från förskolan.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.