att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

24 dec. 2016

Grunden den heliga, Annie Dillard, översättning Niclas Nilsson, ellerströms


Det krävs mod för att tänka annorlunda, för att tänka nytt. Vi berömmer oss ofta om att vara toleranta, men så fort något avviker är vi snabba att fördöma. Nu har jag läst två böcker av den amerikanska författaren Annie Dillard. Förra julen började jag läsa Teaching a Stone to Talk, den som också översatts till svenska, och nu den andra av hennes böcker som översatts: Grunden den heliga. Det är Niclas Nilsson som översatt den här korta boken.

Även här skriver hon om stenar. Men mitt främsta intryck blir just den där unika förmågan att se bortom det synliga. Dillard är tveklöst en religiös författare, men det är en religion som utmanar våra föreställningar.


Att berättarjaget i den här tredelade essän drar sig undan omvärlden, och har katten Small och en spindel som enda sällskap kan erinra om berättarjaget i Mirjam Tuominens bok Besk brygd, där berättaren umgicks med ett spädbarn och en fluga. Dillard utvinner ur den här spindeln en blick på tillvarons minsta beståndsdelar – malen och dess till synes planlösa död mot ljuslågan – och just modet att se med helt nya ögon. Hon betraktar Gud, naturen, tiden – det som blir till. Med den oslagbara formuleringen ”idags Gud” följer vi en relation med det skapade och det skapande.

Hon skriver om stenar, om relationen mellan discipliner som inte gärna brukar trivas tillsammans, såsom konsten, vetenskapen, religionen: ”En nunna lever i andens eldar, en tänkare i tankens ljusa veke, en konstnär lever nedstucken i dammen av materia.” Gott så: men hon förnyar denna tankebild, fördjupar den, gör den djärvare och queerare.

Strängt taget: varför reser hon ut på landsbygden? För att uppleva det enkla. Det kan upplevas som en flykt (från vad? från ”det reella”? du skojar!), men givetvis lika mycket som motsatsen. Vad hon skriver om är livet i dess minsta skiftningar, ned på dess minsta nivå, som de gråsuggor spindeln frossar på. Hon skriver med tanken, i associationen, i rörelsen. Ett skrivande som går hand i hand med iakttagelsen.

Och lika strängt taget: varför skriver hon? Varför skriver man? Karolina Ramqvist berättar i sin essä Det är natten att det är den vanligaste frågan hon får, men att hon saknar svar. Dillard hänvisar till Knut Hamsuns kaxiga svar i en enkät, att det är en fråga om att döda tid. Det är ju en stor fråga som förtjänar ett litet svar. Jag tänker mig ett svar i linje med Anne Carsons berömda ellips i en intervju när hon vägrade svara: ”[- - -]”

För Dillard blir religionen inte en fråga om vare sig tro eller upplevelse, utan om uppmärksamhet. Jag anar att hon skulle ha saker att diskutera med Emilia Fogelklou här, den kanske mest missförstådda och underskattade svenska 1900-talsförfattaren. Här är det frågan om de skärpta sinnenas andlighet – en ödmjukhet inför uppgiften – och minst av allt något djävla rosenskimrande idylliserande av piedestal-guden. Teodicé-problematiken kan då avfärdas i ett enkelt ”Vad i helsike är det som pågår här?” med syftning på lidande barn och brännskadade människor där medicinen bara rinner av deras kroppar.

Är det något jag önskar mig av 2017 är det väl en högre dos av andlighet, och därför blev jag lite glad när jag läste i Sydsvenskans intervju med Lina Wolff efter Augustpriset att hon regelbundet går till ett medium. Jag anar att intellektuella i allmänhet fnyser föraktfullt åt sådant. Men vi behöver mer och inte mindre av mystik, och det kan definitivt finnas plats för en smart typ av mystik som kan kombinera det rationella och logiska med det oförklarliga.

Men åter till Dillard, som tålmodigt väntat på att jag ska sluta tjata om inhemska storheter. Hon utgår från vardagliga erfarenheter, och det är ju sådant man ska ta med sig in i mystiken. Att leva så kallat primitivt, och befria sig från teknologin – det kanske lockar mer 2016 än det gjorde 1977, när Dillard skrev boken. Det må vara ett tidlöst behov hos människan, men det är ändå påfallande hur aktuell jag upplever hennes bok.

Och jag vet inte ens vad jag ska kalla den. Inspirationsbok, kanske. För att det är så inspirerande att läsa den, och att den kommer som en besk påminnelse om att vi saknar det här perspektivet just nu: en förmåga att begära mer av tillvaron än det vi har framför oss. Skillnaden är den där extra dimensionen. Speciellt när hon lyckas behandla Gud både respektlöst och respektfullt, och förklara honom så att till och med ateistens blod sjuder till en aning: ”Tro vore att Gud är fullständigt självbegränsad av sin skapelse – en förtätning av hans viljas hela vidd; att han fjättrat sig vid tiden och dess lotter och lyckor som en man surrar sig vid ett träd av kärlek. […] Tro vore att Gud en gång för alla rörde sig och rör sig ’ned’, så att säga, som en dykare, som en man som för evigt samlar sig för ett dyk och för evigt dyker, och för evigt klyver vattenvidden, och för evigt drunknar.”

Det är inte utan att man utbrister i ett ”herregud!” när man läser denna både enkla och djupa förklaring. När läsning vid dessa sällsynta fall blir liksom en uppenbarelse, ja då är väl snarare frågan vad vi ska ha religionen till, hm …  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar