Det skrivande livet, Annie Dillard, översättning Niclas Nilsson, Ellerströms

Varför skriver man? För att man kan. Annars kan man nöja sig med att prata, något som många förvisso är bra på, men de flesta som skriver är dåliga på att prata. I Annie Dillards bok Det skrivande livet ger hon ett exempel, en konstnär, som på frågan varför han målar svarar helt kort: ”Jag tyckte om lukten av färg.”

Så enkelt kan det vara: man bara upptäcker att det här är något man trivs med. Skrivandet är ju en syssla som är både märkvärdig och helt självfallen. Ingen har bett dig om din åsikt, brukar det heta, och det är förstås så att det krävs en gigantisk självkänsla för att ge sig in i skrivandet. Fast lika mycket ödmjukhet krävs: de arroganta skribenterna är lätta att upptäcka. Stoltheten måste balanseras.

Dillard skriver rationellt, men hon använder också känslan i sitt resonemang och i sina enskilda bedömningar. Till skillnad från en del andra böcker i ämnet verkar hon sakna självmedvetenhet. Författare är annars troligen mer narcissistiska än genomsnittet (gäller nog också kritiker).

Hon har mycket att säga, och hoppar från en association till nästa, utan att man blir förvirrad. Det är mer inspirerande att läsa, och indirekt argumenterar hon för värdet i att vara i rörelse, för att motverka stagnation. Hon visar det med sin nyfikenhet, utan att behöva göra någon stor sak av den. Ibland kan hon bli banal, som när hon slentriangnäller på tv och film, men oftast finns det en värdefull poäng att hämta, när gnället övergår i rättmätig upprördhet.

Ja, för vad är skrivande egentligen? En metafysisk syssla? Nja, vill Dillard hävda, även om hon inte riktigt lyckas ge konkretion åt sin aktivitet. Varje definition av skrivande ger vika för tvivel – som om skrivakten inte kan bestämmas i några fastslagna punkter. Och det är väl lika bra så. I hennes böcker finns det en dynamik mellan det flummiga och det glasklara.

Så om det inte är metafysik, är det då fysik? Ja, att skriva innebär mycket gående, inte minst om man har ett större arbete på gång, då man kan behöva stora bord och gå fram och tillbaka med texterna och byta plats på dem, i kanske femton kilometer. Ett svar ges ändå till varför så många frivilligt väljer en så bekymmersam syssla: ”Varför folk vill vara författare kommer jag aldrig att förstå, såvida det inte beror på att deras liv saknar fotfäste i den materiella världen.”

Det här är då Annie Dillards tredje bok på svenska, efter Att lära en sten att tala och Grunden den heliga. Hon är en författare som modellerar kvickhet och långsamhet. Den här boken utkom 1989, och Elin Boardy har skrivit ett kort efterord, där hon berättar om hur hon har levt med boken i många år, utan att egentligen se på den som en handbok i skrivande. Man måste komma fram till de egna insikterna, man måste lära sig själv.

Nä, den visar förstås inga enkla genvägar till skrivandet. Något man kan ta med sig från den är dock lärdomen att man ska satsa allt och inte ska spara på något när man skriver. Hellre investera allt ditt material i det du håller på med, för till nästa projekt, nästa bok eller vad det är, kommer det nya ändå att finnas. Det är trösterikt.

En annan sak som blir tydlig i Dillards bok är den vikt hon lägger vid uppmärksamheten, att man måste ta in omgivningen. Det är hon så bra på själv, och hennes bok blir därmed det bästa argumentet för att hon har rätt.