att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

6 juli 2016

Teaching a Stone to Talk. Expeditions and Encounters, Annie Dillard, Harper Perennial


Det är länge sedan jag började läsa Annie Dillards bok Teaching a Stone to Talk, drygt ett halvår sedan. Jag inbillar mig att de fjorton relativt korta texterna kan spridas ut, men jag har ingen aning om vart den här texten tar vägen. Vad tänkte jag när jag började, och vet jag ens vad jag tänker nu när jag har slutat? Mina anteckningar är helt obegripliga. Men jag minns att jag läste den på engelska mest av en nyck, för den hade precis översatts till svenska. I höst utkommer Grunden den heliga, ännu en bok på svenska – kanske läser jag den på svenska.

Få saker är mer irriterande än de som stoltserar med att de bara läser på originalspråk, och allrahelst ska det vara på engelska. Sådant är bara snobbism, och jag har kanske inte fullt men stort förtroende för de flesta översättare.


Teaching a Stone to Talk utkom 1982. Sakligheten i tilltalet är bara en illusion. Det subjektiva smygs fram i intryck så beskedliga att de knappt registreras eller märks när man läser. Ändå saknas inte drastiska formuleringar, som när hon inledningsvis skriver om solförmörkelser: ”Seeing a partial eclipse bears the same relation to seeing a total eclipse as kissing a man does to marrying him, or as flying in an airplane as falling out of an airplane.”

Hela boken berör naturen, och individens känslighet inför mötet. Öppenhet, ja: det är allt som krävs. Med fantasi ska världen uppfattas, säger Dillard på sitt försynta sätt. Perceptionsförmågan blir sannare om den lierar sig med fantasin. Det är en fråga om uppmärksamhet, att öva sig i inlevelse. Hennes bok pläderar för ett vidare-imperativ, ett driv mot fortsättandet och fortsättandet och i riktning mot vetgirigheten.

När saker upplevs så blir effekten större, och djupare. Dillard behöver inte göra sig till – så här spännande blir världen för den som gör sig mottaglig. Det är en övertygande argumentation, helt enkelt. För dig som förväntar dig att böcker ska lära ut något nytt? Nja, mer är det frågan om att Dillard lär oss att se. Ett nytt sätt att förhålla sig till de gamla intrycken, att utmana de invanda föreställningarna.

Tanken rör sig hos henne i nya associationskedjor. Hon har sinne för detaljer, som när hon rör sig från polarfiskarna till djungeln och andra naturplatser. Med lärdomen omsorgsfullt nedpackad, förvisso, men framför allt med de egna korpgluggarna vidöppna. Vad som är struktur och mönster i naturen varierar.

Redan 1982 skriver hon om polarisen och dess avtagande. Hon möter en vessla: ”Our eyes locked, and someone threw away the key.” Låter det kanske flummigt? Om du har läst Cortazars ljuvliga novell ”Axolotl” kanske du anar vartåt Dillards tanke tar vägen, när hon säger att hon har varit i vesslans hjärna i en hel minut (i Helena Österlunds debutroman Kari 1983 byter huvudpersonen hjärta med en järv).   

Är inte tystnaden en av orsakerna att vi söker oss in i skogen, ut i naturen? Världen är fylld av värre (o)ljud nu än när jag var barn, när det var mer befogat av mig att frivilligt vistas i skogen. Jag bodde nära skogen, var där dagligen. Sedan byggde de hus där.

Att läsa brukar kallas en världsfrånvänd syssla, att likställa med eskapism. Men de som ägnar sig åt politik, är det mindre verklighetsflykt där, tänker jag medan Almedalsveckan pågår. Att läsa innebär för mig att vända ryggen åt nyset, att konfrontera och vända sig rakt mot världen. Undertiteln på den här boken säger ju allt: ”Expeditions and Encounters”. På svenska har det blivit det lite mindre klargörande ”Utflykter och möten”, men ”encounter” är ju mer än ett möte, det är kontakt – en sammandrabbning, något mer avgörande och betydande än ett enkelt möte. Dillard för i sitt skrivande ihop de oförenliga detaljerna i naturen. Analogier och paralleller får hon att trivas tillsammans, men inte på det där mysiga Ernst-sättet (Ernst Kirchsteiger, som på tal om den här bokens titel, ofta presenteras med sina knasiga citat, typ ”Har det hänt någon gång att du nästan blivit förälskad i en sten?”).  

Dillard utnyttjar vetenskapen, utan att därmed avmystifiera den värld hon skriver om. Därför kan hon utan att mista sin trovärdighet säga att hon ser änglar – det är ett risktagande, och det är där hon vill befinna sig. Hon lägger sig i en pendling mellan gissning och vetande. Det är väl inte tänkbart att som amerikan skriva om naturen utan att därmed bli jämförd med Thoreau – ungefär som varje svensk som skriver om naturen obligatoriskt blir mätt med Harry Martinsons optik. Men Dillard refererar bara indirekt till den gamle läromästaren.

Titeln, att lära en sten prata, har viss koppling till religionen, men Dillards religiositet är inte konfessionell. Det är en excentriskt tänkande Gud hon målar fram. Hen finns i uppmärksamheten, i ögonblicket när vi lärt oss verkligen se. Mer än visshet skriver Dillard fram den där orubbliga osäkerheten, som snarare är poesins kärna. Varför läser vissa av oss poesi och inte … vad vet jag, motortidningar? För att vi behöver förhålla oss till det ovissa, tänker jag, och skulle jag ge Annie Dillards essäbok en beteckning skulle poesi fungera bättre än något annat.

Hon ser på världen med häpnad, och är verkligen bra på att förmedla den erfarenheten. Hennes möte med naturen är präglat av den där inlevelsen jag pratat om, och en närapå bortglömd ödmjukhet. Hon skriver lika försiktigt som distinkt, och det är en givande kombination.  

1 kommentar: