Röd melankoli, Helena Boberg, Norstedts

Varför inte börja med bokens sista sidor?

 

Kom       ljuset är underbart

 

andas som ett levande kött

 

Fragmentarisk

 

utom mig av tid

 

Vi kan vara okonventionella nog och börja vid slutet, eftersom poesi tillåter sådana metoder. Den starka avslutningen med det underbara ljuset står att finna på de sista sidorna i Helena Bobergs nya diktsamling. Att den heter Röd melankoli skapar en tankekrock där medvetandet sätts ur spel: det är ju blå som är melankolins färg. Omslaget förstärker den kognitiva krocken, genom att Arash Arfazadehs färgsättning går mot den mest utsökta djupblå färgen.

 

Så varför röd då? För att röd är helvetets färg, anar man, och Bobergs diktjag företar en resa till helvetet. Det sker genom ett sjukdomsförlopp. To Bedlam and Part Way Back, hette ju Anne Sextons debutdiktsamling, och sjukdomen är verkligen en plats – denna plats kan kallas helvetet, eller något annat. Att komma tillbaka därifrån kan innebära att hamna inför ett underbart ljus, men det är en lång sträcka att passera.

 

För cirka tio år sedan utkom Boberg med två fenomenala diktsamlingar på 10TAL Bok, Repuls och Sinnesvåld. Sedan inget, förutom ett häfte på det lilla förlaget Anti, Konsten at med hvissa metodiska rörelser hemkalla en hädangången til lifvet. Det här är delvis skrivet i samma anda som de två tidigare större böckerna: egensinnigt våldsamt, i dikter som kretsar kring det avgörande i att vara utlämnad åt krafter större och starkare än en själv.

 

Kort sagt: Boberg fuckar upp vårt vanemässiga seende. Röd melankoli? Ok, då. Men det är ändå melankolin som alltid får sista ordet. Boberg hänvisar till de fyra temperamenten, alltså den antika läkekonstens idé att kroppsvätskorna behöver vara i balans för att styra ens personlighet utifrån melankolikern, flegmatikerna, sangvinikern, kolerikern. (Var snäll och tipsa inte författaren till Omgiven av …-serierna om detta!) Boberg använder sjukhusets språk, dess märkligt okänsliga vokabulär. Konfliktytor mellan dåtid och nutid skapas – kanske det är så man ska uppfatta hänvisningen till de fyra temperamenten. Då handlar det om vetenskapens utveckling, men också om dess sidoeffekter, dess mindre önskvärda resultat.  

 

Kroppen sviktar också. Och sviker. Och säger ifrån. Sjukdomen tar sig in i kroppen hos detta diktjag och utsätter den för sina skändliga övergrepp, där det inte är någon tillfällighet att så många referenser rör vaginan. Sjukdomen bryr sig inte om samtycke. In på detaljnivå får vi veta mer än vi vill om blodet, om nedbrytning, om de skadeverkningar som blir följden av sjukdomen, men också får vi veta något om behandlingen, om lindringen:

 

Inflätad i hormongrepppets     bitterljuva    kronotop

ringlar månvarvsblodet     sirapsaktigt

organen   som    sedan   offras

 

Avstånden mellan orden: signalerar de avstånden mellan människor, eller avstånden inom människor? Det som gäller för sjukdom är en viss form av stigmatisering, att det blir svårt för ens omgivning att förhålla sig. Vad säger man till den som är sjuk? När samhället är så sjukt fixerat vid framgång är den sjuke en påminnelse om misslyckande och svaghet, och det blir en ömtålig fråga att närma sig det sjuka.

 

Med hjälp av ramsor närmar sig Boberg sitt tabubelagda ämne. Hon skriver oförfärat om den sjukdom som inte vågar säga sitt namn, men hon ropar ut cancer och tumör, och vätskor och sår, smärtorna som lamslår. Det blir en ständig kamp mot naturen, och våra botemedel – det gagnlösa i att slåss mot en fiende som vägrar ta reson. Det oundvikliga kan inte hejdas. Nej, jag menar inte att vi ska avbryta behandling av sjuka för att ”låta naturen ha sin gång”, eller något annat dumt, men vi får också ta konsekvenserna av att vi skapar ett samhälle där vi försöker utrota det som är en del av livet. Ja, sjukdom är orättvis, men så är också livet i sin orättvisa solipsism – det struntar i våra vita flaggor.

 

Vad man kunde önska sig är att vi fick befinna oss i en mindre kontrollerad värld, en värld med mindre apparatur och färre tekniska prylar som styrde vår tillvaro. Bobergs bok blir en existentiell Aniara-färd där resan sker genom den egna kroppen. Med journalanteckningen som vittne tecknas behandlingen just detta diktjag genomgår. Språket flimrar förbi i sina efemära och otillräckliga utsagor, där det nedskrivna inte förmår skingra någon oro inför hälsotillståndet. Boberg försöker låta språkets irrationella sidor infiltrera det mätbara som omger oss, de fjättrar biologin försett oss med.

 

För vi människor är större än så: vi är oregerliga, särpräglade, bisarra. Det finns sådan oförutsägbarhet i oss. Ibland liknar Bobergs poesi en lärobok i anatomi eller medicin, och det behöver förmodligen vara så. Det som öppnas är en avgrund:

 

Vaken och klar     orienterad   sänkt grundstämning   ingen

 

latens i svaren       mot slutet av samtalet mer avspänd

 

håller för ena ansiktshalvan       ”livet är meningslöst för

 

alla människor”

 

Vad melankoli blir för Boberg är då ett mänskligt grundtillstånd. I sina mest desperata ögonblick önskar diktjaget få skjuta heroin när smärtan är som värst. Vad gör man inte för att undkomma effekten av sjukdomen? I den här boken finns en sådan skönhet av fruktansvärt slag, som man bara kan läsa med bävan. Ord som ”diamantcancergrus” pekar ut det genuint sublima som den här diktens slutmål. Och det ovälkomna som bara den modigaste av poeter kan ställas inför utan att tystna:

 

vem står närmast döden       den som varje dag

 

överväger att ta sitt liv     eller den     som redan luktar