att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

16 feb. 2020

Konsten at med hvissa metodiska rörelser hemkalla en hädangången til lifvet, Helena Boberg, Anti


Ibland tycks det mig att förlaget Anti fyller samma funktion som b-sidorna på de singlar som 80-talsbanden släppte, på den tiden när skivbolagen hade så gott ställt att de tillät relativt okommersiella band släppa en handfull singlar från sina LP-skivor enkom för nöjet att stänga in dem ett veckoslut i taget för att spela in obskyra experimentella låtar som skulle ha avskräckt publiken som föredrog albumformatet. Det finns ett uppenbart ”for fans only”-imperativ när man tar del av exempelvis Siouxsie and the Banshees och Cocteau Twins b-sidor – ibland bara knasigt, men ibland finns där mer sublima stunder än på albumen.

Helena Boberg gav ut två förträffliga diktsamlingar på 10TAL-bok i förra decenniets början, böcker som i en rättvis värld hade gett henne en framskjuten position i det litterära Sverige, där mediokra prosaförfattare i stället trängs. Efter sju års frånvaro återkommer hon som poet i Antis serie med synnerligen omsorgsfullt trådbundna småböcker, även om formatet just den här gången övergetts för ett något större än de små häften som föregått (senast Hanna Rajs Laras kärleksdikt Baby).

Bobergs bok heter Konsten at med hvissa metodiska rörelser hemkalla en hädangången til lifvet, och man kan utläsa två saker ur den titeln. Dels att det indikerar en spök- eller skräckhistoria, och dels att hon uppvaktar ett ålderdomligt språkbruk. Jag kan inte låta bli att uppfatta båda infallsvinklarna som oerhört efterlängtade och tilltalande.

Även här skriver hon om våld och kvinnokroppen, på ett sätt som är både mer och mindre uttalat än i de tidigare böckerna. Tidigt etableras en anamnes: ””Mit liv har varit en kedja av sjukdomstillfällen, det ena wärre än det andra o. helsan äro försvagad utaf flera efter hvarandra elr samtiidigt tillstötande förlop.”

Språket luckras upp, sprids över sidorna där typsnittet krymper och växer, ger utrymme åt kursiven och fetstilen och expanderad sättning, liksom den typ av 1600-talsortografi som får texten att bli krånglig och svårläst. För här är det fullt av inkonsekvenser och idiosynkrasier, arkaismer eller bara felstavningar, där det arbiträra hos språket betonas. Här finns också illustrationer, och det hela kan likna annonsen eller löpsedeln, alltså intensiv och jäktad text som pockar på ens uppmärksamhet.  

En pedant skulle nog invända mot en del grammatiska förbiseenden, men då missar man poängen – det här är ingen lärobok, det är ett förtvivlat rop på hjälp, och det är som om Boberg har funderat ut det enda lämpliga sättet att koda sin nödsignal – det vill säga, göra den så otillgänglig som möjligt. Texten utsätts för vätskor, läckage, sår. Ja, den ger tillträde till öppningar, fysiska likväl som mentala.

Själva språket läcker när Boberg utför sin lek med bokstävlarna, men det är en lek som saknar uppsluppenhet eller frigörelseanspråk. Det är mer det sammanbitna och oresonligt tvära som dominerar i denna mjältsjuka berättelse. Även om det inte är ystert finns inslag av distansering i denna självironiska sjukdomsjournal. Det kunde te sig överdrivet, och jo, nog finns det en dragning åt melodramen här, det bombastiska. Men så har hon ju också skrivit det på barockens modus.

Och 1600-talsortografin förstärker nödvändigheten och det akuta i hennes situation, liksom det tidlösa. Boberg fortsätter utforska kvinnokroppen, och hur sjukdomen eliminerar olikheter och främjar relationen mellan människan och djuret – hur det sjuka får oss att sluta tänka och uppleva mer, där känslosinnet tar över på bekostnad av de rationella avvägningarna. Det är också något som länge varit eftersatt: denna kritiska blick på det rationella, hur vår tillvaro i allt för hög grad tagits över av det förnuftiga. Sjukdomen ger oss tillfällen att reduceras till enbart kropp. Vad som finns kvar när tanken sätts ur spel är då vidskepelser, farhågor, bävan.

Så om det är svårt är det ändå något som kompenseras av formatet: det är en tunn bok, men de idéer som fortplantas ger resonans åt de tidlösa ämnen som avhandlas. Sällan har jag läst något så apart, något så oväntat men samtidigt alltså så välkommet. Det blir en bok om födsel och död, både bokstavligt och bildligt.

Det kan nog diskuteras hur spöklikt eller skrämmande det är, men nog finns det anledning att rysa här och där inför ögonblick som exempelvis de avslutande raderna:

                                                                                       jag skred
                      stallgången fram medan de smidiga i månljuset  
                      skimrande anakondorna virade omärkligt i
                      bjälklaget ovanför mitt huvud,

                          hypnotiserade af svält.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar