Det här är en bok med tre jämnåriga huvudpersoner. I centrum: poeten Sylvia Plath, född 1932. Om henne skrev Anne Stevenson, född 1933, biografin Bitter Fame i slutet av 80-talet, länge betraktad som den mest kända boken om Plath. Om Stevensons biografi skrev sedan Janet Malcolm, född 1934, några år senare boken The Silent Woman, som inte är en reguljär biografi om Plath, utan en biografi om biografiskrivande i allmänhet, och om just Bitter Fame i synnerhet.
Om det här låter internt är det meningen att det ska vara så. Själva historien om Sylvia Plath och Ted Hughes är så omskriven och omdebatterad att det strikt talat inte krävs fler böcker om deras äktenskap. Malcolms infallsvinkel är att den som skriver en biografi måste välja sida, och förbli lojal mot den premiss som ska bära boken. Hennes bidrag blir att närma sig ämnet från en journalistisk vinkel, och välja att bli lojal mot sanningen. Det låter storslaget, och kunde lätt bli floskulöst. Men hon räddar sig genom att skriva med nyfikenheten som ledstjärna. För sanningen är ju ett så både omfattande och svårfångat begrepp.
Om den här boken har kritikern James Wood sagt att Malcolm liknar katten som har slickat skålen ren, och att det är svårt att föreställa sig behovet att skriva fler böcker om Plath och Hughes. Nå, The Silent Woman utkom 1994 (i kortare version i The New Yorker året innan), delvis som ett svar på The Haunting of Sylvia Plath av Jacqueline Rose, som utkom 1991. Detta som ett svar på Stevensons Bitter Fame. Polemiken mellan dessa kombattanter har varit hätsk. Malcolm och Stevenson pluggade samtidigt på universitetet; Stevenson dog 2020, Malcolm 2021.
Som motto väljer Malcolm att inkludera några ord från Henry James: ”There are secrets for pricacy and silence; let them only be cultivated on the part of the hunted creature with even half the method with which the love of sport – or call it the historic sense – is cultivated on the part of the investigator.” James var ju notoriskt tystlåten om sitt privatliv – inte bara inför omvärlden, utan i minst lika hög grad inför sig själv. (Lästips: i sommar utkommer på svenska Colm Toíbíns roman ”Mästaren”, som i hög grad uppehåller sig vid just hur man behåller hemligheter för sig själv.)
Hur har bilden av Plath formats? I hög grad och länge styrdes den av syskonen Hughes, maken Ted och dennes syster Olwyn som övervakare av kvarlåtenskapen. Embargot att inte citera ordagrant har tvingat många forskare att slå knut på sig själva när de ska handskas med materialet utan att ha friheten att ge exakta belägg. Det har resulterat i texter som betonar ironin och förstärkt partiskheten och gett bidragen en tendentiös slagsida. Som bekant är friheten större nu efter att både Ted och Olwyn har dött, och nu finns både samtliga bevarade dagböcker och brev publicerade.
Olwyn var aktivt delaktig i Stevensons bok, och vars tuffa förhandlingsmetoder Malcolm ofta återkommer till. Ted Hughes karakteristik av Sylvia Plaths arbetsmetod är något förminskande, när han dömer ut hela hennes poetiska produktion fram till dikterna i Ariel som orena arbetsprov, en poetik som påminner om hur Eva Ström beskriver sitt förhållande till sina egna diktsamlingar, i en intervju från 14 februari i år med poeten Nicko Smith: ”De avspeglar olika skeden i mitt liv och vem jag var då. På något sätt är en diktsamling ett stelnat avtryck av en skapande process som en gång var levande och dynamisk, men som på ett plan upphört att intressera mig, eftersom den skapande processen nu är någon annan stans.” (Ström talar sig i intervjun också varm för Plaths poesi.)
I Malcolms version blir Hughes en Prometheus-figur som döms till att evigt plågas och få sina bildliga inälvor utslitna av Plath-forskarna, som i så hög grad sympatiserar med henne. Det är en stark bild, men generellt lyckas Malcolm styra rätt bland sympatier och partiskhet. Anne Stevensons bok väckte olika reaktioner – här betonas att den bara fick negativa omdömen, vilket inte ter sig helt rättvisande (till exempel är den unik i att vara den enda Plath-biografin som översatts till svenska).
När Malcolm diskuterar Plaths försök att hitta sitt sanna jag, den egna och rätta rösten, handlar det inte bara om den privata kampen, utan det blir ett strukturellt problem för unga kvinnor under 50-talet: ”When Ted Hughes writes about the struggle of Plath’s ’true self’ to emerge from her false one, he is surely writing about a historical as well as a personal crisis.” Vad är då ens sanna jag? I Plaths fall handlar det om att sluta be om ursäkt, att inte längre vara snäll. Som förklaring till att hon ofta skildras som osympatisk kan ha just detta som ursäkt: hon var bara trött på att behandlas som en dörrmatta, att hon var något som med vårt språk kallas sanningssägare. Inte ens nu, snart sextio år efter hennes självmord, blir sådana personer populära. Malcolm skriver om paradoxen i att hon som skriver att alla kvinnor avgudar en fascist (dikten ”Daddy”) själv var något av en fascist i sitt beteende mot andra människor, både kvinnor och män.
Malcolm citerar utförligt från sina källor, däribland flera upplysande brev från Ted Hughes, och hon resonerar med och mot Anne Stevenson. En längre programförklaring av Stevenson ger insikt i hur biografiskrivandet går till, och att hon tillbringade flera år i något som liknar de mentala tillstånd som Plath hamnade i:
I spent ten or so years ’in the wilderness’ […] I do know firsthand something of what Sylvia suffered, and Ted also … I cannot believe that a biographer who does not understand the pervading madness of S.’s time can possibly understand her despair. Alvarez, of course, does, but he admires the extremism, self-indulgence, narcissism that I, after long experience, deplore.
Det är förstås en grov underskattning av Plaths litterära kraft att reducera den till en privat bekännelse – ett ord som i stort sett undviks i den senaste boken om henne, Heather Clarks magnifika Red Comet. Ändå kan Malcolm inte avstå från att lansera tanken att Plaths dikter är beroende av självmordet, att de behöver kontextualiseras för att nå sin fulla potential som konstnärliga objekt. Jag kan inte helt dela denna syn, att det rör sig om en poesi enbart för gelikar: i min läsning av Plath är hon transcenderande, en stark poet inte tack vare utan trots självmordet.
Problemet att handskas med biografiskrivarna överlät Ted Hughes åt systern Olwyn, något som kan uppfattas som feghet eller att han därmed underförstått erkände sin delaktighet i att förvärra Plaths mentala hälsa. När mamman Aurelia Plath i mitten av 70-talet utgav dotterns brev hem var det ett försök att korrigera bilden från romanen The Bell Jar, som strax innan utkommit i USA, mot hennes uttryckliga vilja. Hon övertalades av Ted, som var i behov av pengar. Listigt lyckades han övertala Aurelia med argumentet att den bara skulle läsas av några få litteraturvetare på universiteten – i själva verket blev den precis vad Plath hade förutspått: en potboiler. Aurelia misslyckades kapitalt i sitt syfte att framställa en trevligare version av Sylvia, för genom breven blev dotterns hyckleri uppenbart för alla att se, i vilken grad hon hade upprätthållit en fasad för att manipulera sin mamma att hon var framgångsrik även när hon mådde som sämst. En ärlig läsning av Breven hem visar att mammans oresonliga krav på ständiga leenden bidrog till att föra dottern närmare ångesten, neuroserna och självmordet.
Som amerikan kan Malcolm sympatisera Plaths aversion mot allt som är engelskt. När hon träffar Olwyn råkar det vara årsdagen av självmordet i februari. Malcolm kan för sitt liv inte förstå varför det engelska folket vägrar förbereda sig för vinter och kyla, som om det är något de trots att motsatsen bevisats är något som är främmande för deras gröna och vackra ö. Relationen mellan Olwyn och Stevenson är inflammerad, och Olwyn är inte den som skräder orden när hon beklagar att hon inte lyckades värva någon med smartare huvud att skriva den bok som skulle bli Bitter Fame: ”Sylvia was an intellectual – Anne is not. I had to nanny her along. She wasted a year of my life.”
Men vänta nu. Detta låter ju exakt som hur Sylvia brukar beskrivas: slagkraftig och sarkastisk. Mötena mellan Sylvia och Olwyn var sällan långvariga, men anomiseten dem emellan kan ha en så banal orsak som att de var för lika – att de grälade för att de kände igen så mycket i varandra. Den mest uppslitande incidenten tilldrog sig nyårshelgen 1960, där Sylvia valde att inte gå i konflikt men lämnade utan ett ord – en tystnad som provocerade Olwyn, eftersom den som tiger får sista ordet. Därav Malcolms titel, The Silent Woman, och hon utreder hur denna tystnad blir en strategi för Plath, inte enbart i grälhantering. Men hon är också den tysta kvinnan i så måtto att hon genom sin tidiga död inte tar plats i den pågående diskursen kring hennes liv.
Malcolms metod blir att förstå biografiskrivarnas psyke, att hitta bevekelsegrunderna för att skriva biografier. Därför är det ett bra val att fokusera på Plath. En sak som kunde ha nämnts, är förstås obalansen i de tjogvis biografier om Plath i relation till avsaknaden av biografier om Hughes. En konsekvens av att han överlevde till 1998, förstås, men det skapar onekligen en orättvis instabilitet i receptionen. Men i stort sett blir Malcolms bok en studie i hur man skriver biografier, och en slutsats som är värd att ta med i beräkningen blir att Sylvia Plaths reaktion kanske inte var så galen när allt kommer omkring, att hon inte var mer splittrad än en intelligent och självständig kvinna ur hennes generation tvingades bli, bara det att hon var mer verbal och uttrycksfull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.