11 mars 2022

Det röda äpplet, Lennart Sjögren, Bonniers

För fjorton år sedan recenserade jag Lennart Sjögrens Ur människovärlden, och kallade den då ”en sen diktsamling”, med tanke på att han hade debuterat 50 år tidigare. Sedan dess har han utkommit med fem ytterligare diktsamlingar, allt mer avskalade och förtätade. Nu tar han väl ändå priset med Det röda äpplet, en ytterst tunn volym på lite mer än 30 sidor. Vad är den väl, om inte ”en ännu senare diktsamling”?

 

Om man vill vara oprecis kan man säga att varannan bok av Sjögren har något från naturen i sin titel, och ja, han är verkligen en naturpoet av rang. I den här boken tar han oss till inomhuset, det som med Tranströmers ord är ”oändligt”. (På tal om Tranströmer är Sjögren årets mottagare av Tranströmer-priset, och det finns paralleller mellan bådas allra senaste böcker, i hur de blir allt mer komprimerade.) Detta inomhus är en vårdavdelning, av en del saker att döma i livets slutskede, med blöjor, rullstolar och liggsår.

 


En vanlig uppfattning – alla uppfattningar är missuppfattningar – är att det enkelt skrivna är det svåraste att åstadkomma. Det är en paradox som inte riktigt går ihop för mig. Sjögrens dikt må se oansenlig ut, men behöver den vara skapad ur svåra våndor för det? Då skulle det motsatta lika lätt kunna hävdas, att det som ser svårt ut är lätt att skriva, men det kan väl bara ytliga läsare få för sig.

 

Sjögren skriver enkel dikt: ”Händerna som griper om varann / är kvar / en stund, andningarna / som om något knaprade i rummet / så stor är tystnaden nu”. Det här är dikt som tar till vara denna tystnad, och låter den då och då punkteras av en mild cesur i form av ordet ”jo”, ett begrepp som har underskattats i svensk poesi. Och i denna tystnad vistas vi i sjukrum för äldre, i en kollektiv dikt där någon har varit mattelärare. En bra sådan? Kanske: sådant är svårt att veta. Någon har stått i kassan hela livet. Någon har självmordstankar. Någon har tappat minnet. Någon har tappat förmågan att gråta. Olika röster gör sig hörda, liksom i Edgar Lee Masters Spoon River-antologi, eller varför inte Louise Glücks Ett byliv. Döden gör sitt bland de äldre, och förtvivlan vistas alltid i dödens närhet.

 

Livet i dess slutskede innebär att göra sig mottaglig för det som är helt bortom ens kontroll. Sjögren apostroferar det stilla livet, där lojheten ändå görs fruktbar. Det kanske inte ser så litterärt avancerat ut, utan liknar mest torra konstateranden. Och genom dikterna finns det röda äpplet, ibland som en påminnelse om att allt smakade bättre när man var ung. Det fanns en annan tid, då tillvaron glödde. Den tiden är inte nu, berättar de här dikterna. Denna hänförelse har ersatts av faddheten, där allt har tappat sin smak.

 

Årstiderna passerar förbi de här gamla människorna, som liksom ordet ”jo” är en så outnyttjad resurs inom poesin. Naturen finns alltid kvar, hur mycket du än vistas i det poetiska inomhuset. Och Sjögren skriver fint om händerna, om de erfarenheter de bär. Han skriver om den energi som frigörs av de impressionistiska minnena. Under en januarimånad faller snön: ”Idag är han i snön / snön är i honom / han behöver inte veta”.

 

Och livsödena är inte märkvärdiga eller extraordinära. Det rör sig om människor liksom du och jag, människor som får mig att tänka på vad Lord Byron svarade på frågan om han var kär: att han varit kär. Hos Sjögren ställs frågan så här: Lever du? Och svaret lyder: Jag har levt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.