Din tyngdkraft min fjäder, Tom Van de Voorde, översättning Per Holmer, Rámus

Åtskilligt förblir outsagt, föga får sin förklaring

Poesi, förespeglar jag mig då, är ett väsentligen

annorlunda sätt att tänka än filosofi

Kombinationen av klang, rytm och bild

lämnar föga plats för mening, åtminstone av det slag

som låter sig förklaras; en meningslös form av

tänkande tycks utgöra själva grunden för poesi

 

Det är nederländske poeten Tom Van de Voorde som skriver så här i en av sina dikter i samlingen Din tyngdkraft min fjäder, som är den andra boken att lanseras på svenska. Han skriver en förhållandevis resonerande slags poesi, som ibland – som i dikten ovan – beklagar sig för att den inte är essä. Men det är en onödig omväg: nog skriver han ändå en essäistisk dikt. Eller om den bara är kåserande. Tänk: som Bengt Ohlssons krönikor skulle se ut med annan radbrytning.

 

Åtminstone uppfattar jag de längre dikterna så, i synnerhet den som handlar om den amerikanske minimalistiske konstnären Robert Mangold, som är bekant med poeten (åtskilliga namn i konstvärlden, en del stora en del mindre, finns i bekantskapskretsen). Ändå är just denna dikt om Mangold rätt intressant. Det blir värre när han otidsenligt nog blandar in musan.

 

Ekfrasen är annars vad Van de Voorde gärna ägnar sig åt, alltså den typ av dikt som utgår från ett faktiskt konstverk. Till exempel något av Edward Munch. Dessa dikter är mer försumbara. Men han står för ett bildseende, där prydligheten söker en skönhet i uttrycket, och ett diffust diktjag försöker ta sin blygsamma plats i världen. Mestadels är dikterna handgripliga och jordnära, med ironiska vändningar, grepp som ter sig lite väl bekanta och inövade. Diktens titlar kommunicerar med innehållet på sätt som nog ska uppfattas som – tja, dråpligt? Näpet?

 

I dikterna förmedlas också ambitionen att fortsätta bli förvånad, att uppleva saker utan att gå under av det, i synnerhet av de inkompatibla besluten som fattas av politiska ledare. Politikens oförmåga är vad som befinner sig i skottlinjen. Fantasin kan ge nya perspektiv, och här och där lyckas Van de Voorde visa att det finns bärande alternativ till den politiska ledan. Men det blir oklart vad dikterna vill åstadkomma i övrigt, utöver att säga att vi styrs av dåliga ledare.

 

Utplåningen tilltalas i viss mån, men intentionerna går också upp i rök. Kontexten till dikten om Robert Mangold (som ändå alltså höjer sig över snittet) är långrandig: en lek på sociala medier där man ska paras ihop med en konstnär, något som får diktjaget att spåna kring Mangold, och det är kanske självcentreringen och det slängiga idiomet som får min Bengt Ohlsson-detektor att aktiveras: ”Narcissistiskt nyfiken / som jag är får jag bråttom / att luska ut vilken målare / hon tänker koppa till mig […] Hela the usual arty farty hullabaloo / passerar revy”.   

 

Så nja, jag är inte jättebegeistrad av den här boken. För all del: en dikt behöver inte säga ”jag” för att uppfattas som självupptagen. Men jag kan inte skaka av mig tanken att det finns två slags människor: de som köper toalettpapper utan att ängslas av det, och de som skriver en krönika om hur de ängslas av det.