Institutionaliseret, Haidar Ansari, Gyldendal

För att återkoppla till en känd presskonferens där mordutredningen kring Olof Palme lades ned: vi kommer inte runt Yahya Hassan … Nu debuterar 20-årige Haidar Ansari, med irakisk härkomst och boende i Danmark, med en diktsamling som berättar om en erfarenhet som liknar Hassans debut i oktober 2013, med kriminalitet, droger, sex, inlåsning … Boken Institutionaliseret erbjuder händelseförloppet i tre delar: uppväxten i Amager, institutioner där han hamnar efter femtonårsdagen, samt fängelsevistelsen.

 

I verkligheten avtjänar Ansari vid tillfället ett femårigt fängelsestraff, något som även bokens diktjag (som också delar namn med författaren) gör. Målsättningen är att han ska bli klar med gymnasiet under detta år, något jag bara kan tillönska att han ska klara av. Av sin pappa får han lära sig att sänka blicken och hålla käften, ett råd som återkommer när han hamnar i fängelset: för att klara perioden blir han tvungen att hålla käften. Strax tvingas diktjaget fjärma sig från sina vanliga vänner, de med vinskåp, och viktigare än att drömma om att bli fri fängelset är hamburgaren som utlovas var tredje helg.

 

Går det att bortse från allt runt omkring denna författare? Nja – han skildrar en erfarenhet som brukar benämnas ”viktig”. Se också: gangsterrappen. Jag ska inte gå i samma fälla som Malou von Sivers gick i när hon intervjuade Greekazo, för jag kan absolut sanktionera en konst som närmar sig kriminaliteten, så länge den är tillräckligt övertygande gestaltad. Så var det med Yahya Hassan, men Ansari har vissa problem att skaka av sig denna influens.

 

Även här är dikterna mestadels korta nedslag, och skildrar en nästan identisk revanschlust, och det är också formmässigt identiskt när båda böckerna avslutas med en längre dikt. Men Hassans dikter var formade utifrån ett arbete i realtid, där han som ung plockades upp av förlaget, och de autofiktiva inslagen var också mer uttalade. Ansari är mer intresserad av att skildra sin verklighet rakt upp och ned, även om det förvisso nämns att han läser en diktsamling och refererar till en poet jag antar är Caspar Eric.

 

Det viktiga är att de personer Ansari skriver om saknar en röst och en plattform. Med hopplösheten som ledstjärna skriver han om bus, rasism (konsekvent används n-ordet, vilket kan få en att rynka på näsan), våld, vapen, religion, droger, sex. Pizzerior och polissirener och en del haschpsykoser och välvilliga pedagoger är vad som kantar vägen mot – tja, inte är det försoning som blir slutmålet, snarare bara mer av allt. Påfallande är att kriminaliteten sköts på ett så inkompetent sätt. När man brukar tala om en kriminell gen hos vissa undrar jag om man inte hellre borde tala om en klantighetsgen. Allt verkar dömt på förhand.

 

Nu behöver det inte helt bygga på egna erfarenheter, men oavsett är diktjaget gränslöst och tillräckligt skadat för att man ska rygga tillbaka. Förmågan att rapportera om dessa handlingar är något som inte nödvändigtvis måste knytas till poesi. Jämför för all del med Bella Batistinis diktsamling Mata duvorna, som kom 2019. Där överfördes fängelseskildringen till en konstruktiv samhällelig kontext. Hos Ansari är det i stället frågan om att stapla händelser, utan att utsätta dem för analys:

 

sent på natten antastes jeg

af tre betjente

efterlyst

for et knivstikkeri i amagercentret

sidder i detentionen

i en kokainrus

plejer mit ego ved onani

 

… och så vidare.

 

Nåväl, det blir också en smula monotont, och jag ska också erkänna att läsningen gör mig ganska deprimerad. Av anledningar. Avsikten må vara avskräckande, men jag märker en osund stolthet också, som när diktjaget träffar en amerikansk utbytesstudent som vill ha lite kokain: ”hun har ingen penge / men et sødt smil / og en fed røv”. Allt blir också lika håglöst skildrat, från stöldräderna till alla knull på offentliga toaletter. Det redovisas pliktskyldigt och förment neutralt, men jag stör mig på viljan att imponera på läsaren.

 

Kanske jag inte ska gå så långt som att säga att Ansari glorifierar kriminaliteten, men det är något avskyvärt i den typ av populärkultur som frossar i, säg maffiafilmer och tv-serier som Breaking Bad, alltså normaliseringen av något – brott och droger – som är så djupt insyltat i riktig tragedi. Verkligheten, alltså: den som finns utanför boksidan, utanför tv-skärmen. Den där knivstick gör så människor blöder riktigt blod, och gator där människor dör på riktigt.