Som om förlåtelse fanns, Mariana Travacio, översättning Linnea Rutström, Prosak

I 62 tablåer berättar argentinska Mariana Travacio sin roman Som om förlåtelse fanns. Hon skildrar en våldsam landsbygd, och drar sig inte för att uppvakta myten i sin gestaltning av en värld där tiden verkar ha stått stilla. Som uttalade inslag finns här, inte i tur och ordning: kniven, ginflaskan, värmen, feberdrömmarna …

 

Till byn anländer en man, Loprete. Han söker ihärdigt efter en kvinna. Det dricks gin, men han nöjer sig inte med förklaringarna han får. Han drar kniv, sticks ned, och dör och blir begravd under huset. Strax kommer nya besökare: Lopretes bröder, som är ute efter att hämnas när de misstror bybornas bortförklaringar. Händelseförloppet är arketypiskt. Föräldralösa barn lämnas vind för våg, och fattigdomen driver fram desperata åtgärder. Våldet eskalerar.

 

Handlingen är enkel att summera, men det som sker är belagt med viss förvirring. Även om det är fråga om en roman av kortare snitt inbjuder den inte till sträckläsning. Travacio är bra på att skildra platsens betydelse, samtidigt som hon bäddar in allt i en slags dimma. Därför är det mer miljöskildringarna som jag tar med mig från romanen än händelserna. Hennes språk är både glasklart och grumligt, och Linnea Rutströms översättning är av allt att döma tonsäker. Det är ett konsekvent nedtonat språk, som inte drar sig för att använda ett så lättfattligt register som möjligt:

 

Vi rörde oss framåt under tystnad. Inte en enda av mina teckningar hade varit i närheten av att gestalta ens hälften av dessa åkermarker. Enorma, våta åkermarker, som Loprete sagt. Och visst hade han haft rätt. Mina ögon tillrade vid åsynen av dessa ofantliga slättmarker: gräs istället för jord. Som om någon hade målat öknen.

 

Travacio använder som sagt myten, och det är ett sätt att skriva som i viss mån påminner om Cormac McCarthys gränstrilogi, eller John Williams western Butcher’s Crossing. Även här är det som om ett lager damm täcker skeendet. Men som western betraktat är det mer spaghetti än Tarantino. Det är tystlåtna, ridande hjältar och anti-hjältar som befolkar den här romanens stiliserade svartvita värld: ärrade, sargade, och stukade. En annan tänkbar parallell är Gabriel García Márquez roman Krönika om ett förebådat dödsfall, som också är knapphändig i den information som pytsas ut.

 

Idel manliga jämförelser: liksom en annan författare från samma kontinent, mexikanska Fernanda Melchor, är Travacio inte främmande för att gestalta toxisk manlighet. Han som berättar denna historia heter Manoel, och han låter allt svepas in i ett mytiskt lager. Om ni inte vid det här laget har tröttnat på paraden av manliga förebilder, varför inte nämna även William Faulkner, som blivit sorgligt underskattad i Sverige de senaste tjugo åren eller så, men som utövat och av allt att döma fortsätter utöva ett starkt inflytande på den latinamerikanska prosan. Travacios Manoel är lite lik Faulkners Gavin Stevens, som ibland fungerar som neutral berättare för de spiraler av våld som romanerna tecknar.

 

Det är förstås svårt att bilda sig en generell uppfattning och få överblick av en nationallitteratur utifrån några enstaka inslag. Men tack vare förlaget Prosak ges vi möjlighet att hitta fram till fler författarskap än gamlingarna Borges, Cortázar och Sabato. Utöver Travacio har vi tack vare detta nystiftade pigga förlag kunnat läsa Camila Sosa Villada och Félix Bruzzone. Det är en underdrift att hävda att det bådar gott: Som om förlåtelse fanns är en utpräglat stark roman, som mer än väl förtjänar att berika också en svensk litteraturmarknad. Ytterligare en bra sak är att denna bok inte verkar ha föregåtts av en massiv kampanj där den först fått ett internationellt genombrott med en engelsk översättning.