Till godheten, Mara Lee, Pamflett

Endast som vittne är människan till:

Tag och skriv!

 

Så långt Gunnar Ekelöf. I sin nya bok Till godheten borrar Mara Lee sig ännu djupare ner i vittnesmålets betydelse, för att motverka de onda krafterna som hotar oss. Hennes bok, som utkommer som en pamflett på det lilla förlaget Pamflett, använder sig av motviktens poetik, för att illustrera motrörelse och motstånd. I den korta dikten – som splittras i två sektioner – finns också motstrofen, hämtad från de antika tragedierna, där också kören har gett Lee impulser till att visa ett skeende och dess mottagande.

 

Sektion ett heter ”Gamla Slussen”, och innehåller skinnskallar som trakasserar och förföljer ett diktjag och i förlängningen ett sällskap:

 

Det som vrålade skar sönder        oss         i små delar.

 

Det är en dikt som bekräftar det fula, det onödiga, det vräkiga, eller bara det förstörda, och det förstörande. De män i grupp som jagar fram i novemberkvällen i Stockholm, rasister som tar sig äganderätten till ett offentligt rum. Hur kan de tillåtas bete sig så som de gör? Kanske för att det sanktioneras uppifrån?

 

Det är en hård anklagelseakt, men det är svårt att argumentera mot de mönster och strukturer som pekas ut, till exempel i den boksida ur SAOL från senaste upplagan (2015) som återges, där ordet ”helvetesskildring” följs av ”helvit” och ”helylle” för att exemplifieras av ”helyllegrabb” och ”helyllesvensk”. Det ser ut som ett dåligt skämt, men jag kollar för säkerhets skull i boken och tvingas nedslående nog konstatera att exakt så ser det ut.

 

Då blir uppgivenheten begriplig, och den ilska som är diktens motor. Om än det stannar vid en önskedröm finns behovet att slå tillbaka. Det handlar också om avsaknad av modersfigurer och en rädsla för metaforer.

 

Varför är metaforer så farliga? Kanske för att de så aktivt för oss bort från det reella, från det uppdrag som dikten har – eller borde ha: att skildra verkligheten utan omskrivningar och eufemismer. Lee skriver slagkraftig samhällsdebatterande dikt. I den andra delen, ”Jord”, återfinns några övertygande rader om behovet att konfrontera även de jobbigaste erfarenheterna:

 

Man behöver inte skämmas för att man behöver hjälp. Att ta någons hand, under en skakig resa. Så. På 1900-talet blir nedstigningen till underjorden lika mycket en resa inåt som en resa nedåt, och helvetet är inte längre de andra, enbart, utan lika mycket det egna.

 

Mara Lee vet något om vittnesmål, som hon visade med sin förra bok Främlingsfigurer, som tog fasta på språkets betydelse i formandet av rasism. Det var en övertygande essä som siktade på djupet: här blir det förstås mer rudimentärt, i det korta formatet som den här dikten medger. Det är ändå en starkt drabbande dikt.