Den mystiska brevskrivaren och andra opublicerade noveller, Marcel Proust, översättning Hillevi Norburg, Alastor Press

Nio korta texter upptäcktes 2018 i ett arkiv. Författare: Marcel Proust, död för exakt hundra år sedan. Ett veritabelt fynd, som nu tack vare förlaget Alastor Press, som specialiserar sig på fransk litteratur kring sekelskiftet mellan 1800- och 1900-talet, finns tillgänglig i Hillevi Norburgs kompetenta översättning. Den mystiska brevskrivaren och andra opublicerade noveller är en fin text som inte bara roar den specialintresserade: här finns lämpliga ingångar till Prousts idévärld och en bra introduktion till de teman han skulle utveckla i sitt större arbete, På spaning efter den tid som flytt.

 

De här novellerna, som ibland artar sig till skisser mer än färdigställda verk, är skrivna ungefär samtidigt som novellsamlingen Les Plaisirs et les Jours (Nöjen och dagar) från 1896, men ingick av varierade skäl inte där. Sedan skulle det dröja till 1913 innan På spaning … började publiceras. Idéerna härifrån skulle ibland bära frukt i det större verket. I ett förord för denna svenska utgåva berättar Emi-Simone Zawall initierat om de hemligheter Proust arbetar med, de otaliga transponeringarna han utnyttjar för att både kunna berätta öppet om och dölja homosexualiteten. Detta är en av många anledningar till att På spaning … är så berikande och utvecklande att läsa och tolka: den behandlar så mycket av det underförstådda och det antydda att det skärper ens läsning. Med Zawalls ord är dessa korta texter inte en författare på spaning efter en tid, utan han är på spaning efter en form.

 

Denna form skulle han finna, men här är texterna fortfarande rörliga och i flytande form. Proust experimenterar fritt och friskt, han prövar och  förkastar, och lär sig vad som behöver renodlas och förfinas. Det blir en slags kombinerad dag- och arbetsbok, en skissbok för den stil han färdigställer i sitt korta livs slutskede (han dog 51 år gammal, efter en heroisk arbetsinsats för att färdigställa På spaning …).

 

Det är en författare som vägrar säga ”jag” i sina ändå självbiografiska texter, men de är alltså självbiografiskt maskerade. Ibland låter han protagonisterna bli kvinnor, ibland män, men gemensamt är att deras kärlek är samkönad – en viss sammanblandning förekommer i valet av pronomen, där han kan bli hon i samma novell. I den något längre titelnovellen är det en kvinna som skriver ett minst sagt laddat kärleksbrev:

 

Det är er kropp jag vill ha, och eftersom jag inte kan få den skriver jag detta brev i förtvivlan och frenesi för att lugna mig, som när man i väntan på ett möte skrynklar ihop en papperslapp, som när man skriver sitt namn på ett träds bark, som när man ropar ett namn i vinden eller ut över havet. För att med min mun få era mungipor att krökas, skulle jag ge mitt liv.

 

Som synes: tämligen exalterat. Men det blir bättre än så, för vi har också tillgång till fotnoter (just denna novell har 115 sådana). Därmed kan vi läsa att sista meningens ”mun” i utkastet skrevs ”tunga” och ”mitt liv” förstärktes där till ”hela mitt liv”. Behöver man veta sådant, eller hör det till överkursen? Hm. Är det inte just överkursen som är det egentligen roliga med litteraturen? Hela denna bok är överkurs, och jag uppskattar att den blir så här nördig.

 

Franska litteraturvetaren Luc Fraisse bistår med fina kommentarer till varje novell och pedagogiska vägvisare till paralleller i det större verket, och ett långt förord som kontextualiserar bra. Vi får här se en Proust som i hög grad är romantisk och överskridande i sin estetik. Men han förblir behärskad i sitt extatiska uttryckssätt, och På spaning … uttrycker också denna pendling mellan homosexualiteten som både fysiskt och själsligt lidande. Men känsloutspelet är mer dramatiskt och febrigare här.   

 

Bryderier och gåtor dominerar i dessa nio noveller, som är essäistiska och filosofiska om vartannat. Det saknas inte heller drastisk slutledningsförmåga och kärnfulla utspel: ”Som jag sa tidigare är kärleken en sjukdom. […] Det råder emellertid ingen tvekan om att den dagen poesin gjorde sitt inträde på jorden så höjdes nivån av galenskap avsevärt.” I en av novellerna spegelvänder Proust Poes dikt ”Korpen”, och låter en ”ekorr-katt” fungera som uppgiftslämnare från dödsriket. Här finns också något som med lite god vilja kan kallas saga.

 

Så ja, både kännaren och novisen kan inledas i frestelse här, och förhoppningsvis sedan bli så betagen av Prousts värld att hen inte vill lämna den sedan. För så är det med stora och levande författarskap – man dröjer där, och när man återkommer till dem är det som att man aldrig har lämnat dem.