Natten, Sara Gordan, Bonniers

I Jesper Larssons roman från i fjol, Den dagen den sorgen, letade en pappa efter sin tonårsdotter. Handlingen upprepas i Sara Gordans nya roman Natten: en mor söker efter sin vinddrivna fjortonåriga dotter, när hon är ute på nätterna och bedriver skörlevnad. Skillnaderna är ändå markanta. Där Larssons pappa långsamt tappar all kontakt med verkligheten upprätthåller Gordans mamma konstant en förankring i en sund verklighetsuppfattning, hur mycket tillvaron än rämnar.

 

Men Gordans sätt att berätta lägger sig också nära två andra aktuella romaner: Ia Genbergs Detaljerna och Linnéa Axelssons Magnificat. Alltså romaner som koncentrerar sig på den försvunna som det sårigaste i tillvaron. Gordans mamma skriver ned sin historia, och på slutet får vi en brasklapp som sanktionerar en autofiktiv läsning, samtidigt som den hävdar att romanen ges företräde framför sanningen, där det betonas att det är mammans perspektiv som gäller. Fiktionen håller ändå läsaren i ett järngrepp i denna roman, som bärs av den dubbla styrkan av moderskärlek och av berättelsens kraft.

 

Barnets pappa kallas ”fransmannen”, och deras relation är över sedan några år. Där finns också en ny man, som plikttroget bistår i letandet efter dottern, och två yngre barn: en son med hjärtrusningar, och en liten dotter. Den fjortonåriga dotterns hälsa är i fara, då hon berusar sig på alkohol trots sin diabetes – det leder till ibland livsfarliga situationer, speciellt när en inkompetent AT-läkare felbehandlar henne. Det är ett liv där faran ständigt gör sig påmind, där döden aldrig håller sig långt borta. Är hon vid livet när mamman inte ser henne? Det är Schrödingers katt som blir Schrödingers natt – där natten står för den period då allt dåligt inträffar, som symbol för det mörker dotter och mamma störtar mot.  

 

Mamman skriver om sin oro, om sin vanmakt, om sin förtvivlan. Gordan vet med kuslig precision hur det är att ha ett barn som fått smak på dåligheter: ”du vill till den yttersta kanten och du har bråttom dit.” Därför börjar mamman tänka på sin dotter i imperfekt, av rädsla för det värsta telefonsamtal en människa kan få – där någon berättar att ditt barn har hittats, livlös. Gordan lägger sig nära händelsernas kärna med sin roman, och om det sker empiriskt eller intuitivt kan kvitta, så länge det utförs med sådan konsekvens och övertygelse. 

 

Och det är skrivet på en prosa som ofta bryter mot konventioner, en prosa som gestaltar den desperation som mamman känner, och som för henne allt närmare sammanbrott och utmattning och sjukskrivningar: ”någon säger ibland, men du ser inte alls trött ut. Jag svarar, det är för att du aldrig har sett mig pigg.” Detta smått aggressiva sätt att skriva fungerar som en murbräcka för innehållet, med dottern som faller mellan stolarna genom att inte ha dåliga hemförhållanden och inte vara psykiskt sjuk, och därmed inte anses vara i behov av stödinsatser, trots att det så uppenbart inte fungerar.  

 

Romanens mamma delar många drag med författaren Sara Gordan, till exempel översättningsarbetet med den franska kända författaren (Hélène Cixous) som utförs med en kollega från Umeå, hon som beskrivs som ”lugn, eftertänksam, tålmodig och noggrann” (jag har haft Kerstin Munck som lärare: signalementet stämmer). Eller lärargärningen på Biskops-Arnö. Eller de boktitlar som anges, som är desamma som Gordan gav ut under 00-talet.     

 

Men sanningsanspråket är egentligen ovidkommande – det viktiga här är att Gordan har investerat i fiktionen, och låter berättelsen samverka med det som har hänt. Och för att nu betona det riktigt viktiga: det här är en roman som skär rätt in i dig, oavsett vad du har för förkunskaper eller erfarenheter som kan jämställas. Inget kan jämställas, för allt är unikt, men också på ett paradoxalt sätt igenkännbart. Det här är en modig roman som vågar konfrontera något av den svåraste men också starkaste sak som finns: kärleken mellan en förälder och ett barn, en kärlek som överlever allt men som därför också tål att utsättas för den största påfrestningen.

Det har gått nio år sedan Gordans förra roman, den högst besynnerliga Martin Andersson. Ett skuggspel. Jag funderar fortfarande på vad Hjalmar Bergman gjorde i den romanen, som lätt kvalificerade sig som årets knasigaste svenska roman (not: knasig är inte alltid bra, men om man tänker på en bok i nio års tid är det något bra). Även det här är en roman som väcker frågor. Hur var det? I näst sista kapitlet finns ett hjärtskärande replikskifte: ”Långt senare ska det här vara över, jag lovar, och allt som finns kvar är berättelsen. Och du ska säga, mamma, det var inte så där det var, och jag ska svara, nej, inte för dig.”