Sinnesvåld, Helena Boberg

”Tystnaden är inte frånvaron av något / Allt ropar mot allt”.

Helena Boberg tillhör definitivt de piggaste poesidebutanterna den här sidan av millennieskiftet, med den våldsamma uppgörelsen Repuls, en bok som kom för två år sedan men fortfarande bränner till i medvetandet, påminner om sin existens genom att fortsätta vara en öppen kommentar till det som pågår i samhället.

Med sin andra bok, Sinnesvåld (10-tal bok), rör sig Boberg ännu mer markant ut i detta samhälle. Och hon gillar inte det hon ser: det är män som gör sig skyldiga till grova skändligheter. Även den passivt betraktande är medbrottsling till allt våld som utförs. Därför finns här en uttalad feministisk agenda, som handlar om att ha tröttnat på att vara objektet för diverse övergrepp.

Det brutala bildspråket från debuten är snarast förstärkt här. På insidan finns återgiven en av Henry Dargers genuint upprörande akvareller, med nakna androgyna barn som vinkar åt en halvklädd man i mustasch. (Darger fick något av sin introduktion på svenska med Drucksaches utgåva av Leif Holmstrand och Jonas Örtemarks Darger reviderad). Det är en synnerligen välfunnen parallell, då så mycket av innehållet i Bobergs bok besjunger oskulden och erfarenheten, alltså exakt så som William Blake gör med sina dikter och akvareller.

Här handlar det om hur erfarenheterna erövrar den unga människan, som om ”Den blomstertid nu kommer” dränks av otäckheter, nersvärtas av solkigheter. Den typ av våld som skildras kan jämföras med hur effektivt Sofia Rapp Johanssons skildrade övergrepp mot barnet i sin debut Silverfisken, då vi även här har några exempel på chockerande detaljer som bemöts av naiva repliker, som om oskulden blir överlevnadsmekanismen, att krampaktigt hålla fast vid barndomen trots att det som upplevs är barnförbjudet, hur det skyddslösa slukas av begär. Finurligt nog låter Boberg avsluta med en hoppfylld profetia som pekar ut något nytt, ett alternativ till det hemska vi har nu.

Men visst finns här i stilen och tilltalet en uppenbar liknelse med Katarina Frostensons dikter, kanske i synnerhet den oerhört starka samlingen Joner. Även här invaderas barnkammaren av vidriga fantasier, och det sker med hjälp av viss hjälp av intertextualitet och diktrader som bryts ut och fragmenteras, splittras i utstyckade bitar. Det är lite synd måhända att Boberg också utnyttjar den spärrade stil som Ann Jäderlund gjort till sitt signum med sina 00-talsböcker, då jag tycker att hon kunde klara sig på helt egna ben, kunna förlita sig på sitt helt unika och rakryggade tonfall.

Å andra sidan: vem är jag att småaktigt och inbilskt spekulera i tänkbara förebilder? Jag har ju ingen aning om vad Boberg behövt läsa för att skriva så här, och egentligen menar jag bara att det här är något som tecknar en rak linje mot ett mer egenartat än välartat författarskap, ett stort rebelliskt anti-skrivande.

Det är ilskan som drivkraft här. Boberg skriver ostädat, obehärskat, fräckt, i en pulserande, livfull stil som är energisk och målinriktad – driven och vägvinnande i sitt konstruktiva ursinne, fyllt av bitsk ironi. Rakryggat, ja, men också uppfordrande, svårt att värja sig mot, med en röst som mal och mal ner sitt motstånd. Hon lånar från sexualitetens mest slitna symboler, förvisso: det är persikor, ostron, snäckor, svanar, blommor, ormar, ägg, men hon låter det konventionella brytas mot det egenartade, gör något annorlunda av det. Hennes dikter utspelar sig som en slags rit ovanför ett oordnat kaos, följer en helt egen struktur.

Den oroande diskrepansen mellan symboliken och realiteten är djupt övertygande, och att läsa Bobergs dikter ger en upplevelse helt klart utöver det gängse. Hon skriver i full inlevelse med sina gestalter, och som läsare blir du indragen i det som sker, och berörd på ett sätt som inte hör till vanligheterna när du annars läser avmätt svensk poesi. För det här är starkt på riktig, när skönheten övergår i ondska, och de onda blommorna slår ut:

Kronblad av blod

slår ut

i formalin

Å pionerna

aldrig har skönheten

varit så våldsam

                  Jag tvättar mig i andra kroppar

Den mörka sommaren

sluter sina ögon

När Frostenson gav ut Joner skrev Karl Vennberg i sin recension i Aftonbladet: ”Den som har förmågan att skriva så här är det åtminstone inte synd om”. Det är lätt att instämma i det omdömet när jag skriver om Sinnesvåld. Åtminstone är det en bok som fyller mig med något jublande och triumfatoriskt.