Den sinnesfriska flickan, Kristín Bjarnadóttir, Poesiwerken

Sorgligt nog skulle Den sinnesfriska flickan bli Kristín Bjarnadóttirs sista bok. Det är en uppväxtskildring som använder lyriken som modus för att föra fram barnets upplevelse av världen. Bjarnadóttir (1948-2021) föddes på Island, men flyttade som vuxen till Danmark där hon utbildade sig till skådespelare och hamnade under 80-talet i Sverige, där hon gjorde Göteborg till UNESCO litteraturstad.

 

Det är en frisk titel, och det är med friskt humör Bjarnadóttir skildrar barnets värld. Det ovanliga hör till hur lite tillrättalagd historien blir – här ges inget intryck av efterhandskonstruktion, utan allt är förmedlat med en typ av klarspråk man inte är bortskämd med vid den här typen av självbiografier. Det finns en plötslighet i hur allt framställs, allt ifrån vädrets växlingar till dramatiska händelser.

 

I dikter som ofta växlar mellan dröm och vakenhet berättas om ett liv på landsbygden bland komockor och får som ibland rymmer från sina hagar, där flickan blir en av många syskon. Sex totalt – sju om man räknar en från pappans förra äktenskap, men det lär sig flickan snabbt att det ska man inte göra. Överhuvudtaget handlar det mycket om att testa gränser för vad man får säga och göra, och på barnets vis trumfar praktiken alltid över teorin. Med andra ord: misstag begås, för att de måste begås, för att barnet ska lära sig.

 

Minnena är starkt framkallade, och mycket handlar om längtan bort, en längtan som tar flickan i besittning från tidig ålder. Drömmen är att gifta sig med en gatsopare i Reykjavik, för det måste vara det flottaste yrket, eftersom hon får höra att gatorna där är så välputsade. Tills vidare får hon hålla till godo med oskyldiga förälskelser och flirtar. Som tolvåring faller hon för en dragspelare i Elvisfrisyr, men inget leder till något.

 

Hur ter sig tillvaron för flickan? Som något osäker och opålitlig. Hon tvingas uppleva saker på egen hand och lära sig hantera vuxenvärldens dolda koder:

 

lögnen som växer

passivt

genom tystnad

genom tid

 

lögnen som dör

när den blir sann

 

Bjarnadóttir skriver en poesi som bejakar eftertänksamheten utan att bli plågsamt klurig, en fälla som annars kunde ha stört intrycket. Det finns också en ömtålighet i hur flickan berättar sin historia, och det är verkligen hennes egen historia, som om den vuxna Bjarnadóttir inte kan styra över hur den berättas. Det är en ljus historia om ett barns stapplande försök att ta sig an världen, men det finns mörka stråk i form av att hon lämnas bort när mamman ska föda hennes syskon, och att alla fosterhem inte innebär friktionsfria stunder. Mormor och farmor dör. Pappan är aggressiv, och det finns en distans till mamman oftast.

 

Därmed får flickan klara sig själv från tidig ålder; mer än att hon lämnas vind för våg är det frågan om gammaldags självständighet. Vi påminns att det är en helt annan tid. Det är skickligt gjort av Bjarnadóttir att i så hög grad levandegöra hur barnet upplever världen. Att säga att sinnena står på helspänn räcker inte. Det finns i denna framställning ett sinne för språk och rytm, och man förvånas inte när flickan börjar musicera och visar sig ha gott gehör. Detta gäller även språket, som är humoristiskt men inte flåshurtigt. Som tangodansare verkar Bjarnadóttir också medveten om att det krävs två till denna dans, och hon låter läsaren föras med i rörelserna som språket skapar.

 

En enskild dikt frammanar ett feministiskt uppvaknande när flickan reflekterar över orättvisan i hur mammans slit är så dåligt uppskattat och hur pappan prioriterar inköp av traktorer framför barnens besök hos tandläkaren. Där finns en stillsam uppskattning som retroaktivt hyllar de osynliga insatser kvinnor alltid gjort för sin familjs bästa: ”jag träffade ingen tonsättare som barn / förutom min mamma som satte en särskild ton / i både tyst och talat liv”.