Magnificat, Linnéa Axelsson, Bonniers

I Aeneidens sjätte sång är Aeneas i underjorden, där han stöter på sin döde far: ”Tre gånger söker han linda kring faderns hals sina armar, / tre gånger viker vålnaden undan, famnad förgäves, / såsom en flyktig vind, och lik den vingade drömmen.” Denna rysligt vackra scen bildar en underförstådd utgångspunkt för Linnéa Axelssons nya roman Magnificat.

 

Här är huvudpersonen en kvinna som bor i Paris. Hon har tillbringat natten på ett hotellrum, där hon vaknar och ser en pojke sitta på sängkanten: ”Jag skrek till och kastade mig fram och försökte vifta sönder hans vålnad, men istället för luft slog jag i något varmt och fast, och drog åt mig handen.”

 

Raka motsatsen till Vergilius, alltså. Pojken var hennes kille när hon var ung, men han dog i en bilolycka som nittonåring. Kvar i sitt gamla tillstånd – evigt ung – har han förblivit ”pojken” för kvinnan, som nu är gift och har en dotter i tioårsåldern, en dotter som håller på att frigöra sig från sin mor. Hon tillbringar en sävlig dag tillsammans med pojken som stum följeslagare. Det kan kallas både tragiskt och beundransvärt, denna strävan att inte släppa taget om ett förbigånget.

 

Om något liknar pojken det Freud kallade das Unheimliche, bokstavligen ”det obekanta” men oftast översatt som ”det kusliga”: en återkomst av något som vi känner igen men som har justerats. Det skrämmande ligger i igenkänningen, att vi anar oss till ett samband med något som omformats och förvärrats.

 

Axelsson rör sig mellan de två olika planen: det verkliga, och det påhittade. Därmed skapas en suggestiv stämning genom den korta romanens handlingsförlopp. Varför besöks hon av detta materiella spöke just nu? Kontakten mellan liv och död verkar ha öppnats, lyder en av romanens dunkla besked till läsaren, som tvingas förhandla med ganska få och dessutom kryptiska ledtrådar. Hon funderar på att inleda en graviditet, föda ett barn åt sin barnlösa vän, men blir samtidigt påmind om pojkens död och det hon trodde var oåterkalleligt.

 

Kryptiskt, som sagt. Kvinnan återger i längre partier minnen från en uppväxt i en stam, och en tillvaro som präglas av nära kontakt med mamman. Mycket till kontext ges vi aldrig, men det blir å andra sidan verklighetsnära med en otillräckligt skingrad ovisshet.

 

De tre verk Axelsson har gett ut är både olikartade och sammanbundna. Passager mellan liv och död hittar vi redan i debutromanen Tvillingsmycket, och i både den och i Aednan kunde jag periodvis störa mig på att karaktärer beskrevs så diffust och opersonligt. Detta drag förstärks här: vi kommer inte nära kvinnan, och pojken förblir som sagt stum, och kvinnans man är också bara en figur i kulissen.

 

Är det till romanens nackdel? Nä, för vad som sker är att Axelsson väcker oroande frågor kring sorgearbete som en aldrig avslutad process, och för kvinnan kan det räcka med denna påminnelse om att vi inte kan kapa banden till vårt förflutna. Det är en påminnelse som lyckas vara både subtil och distinkt, och det finns något förlösande i hur det har behandlats litterärt. 

 

Efter de stora episka anspråken i Aednan var jag i förstone något underväldigad när jag började läsa Magnificat, men blir mer och mer indragen i kvinnans inre tumult. I ytterst noggrann detaljredovisning framstår också den yttre världen i skimrande belysning med stark realistisk bäring. Och pojken avviker från intrycket av litterär konstruktion och vandrar in i ens medvetande, där stumheten ändå kommunicerar sitt sorgliga budskap om evighetens villkor.  

 

(Också publicerad i Expressen 4/3 2022)