Repuls, Helena Boberg

Jag kan inte bestämma mig för om diktjaget i Helena Bobergs diktsamling Repuls (10-tal bok) är så urstarkt att det kan tillåta sig att vackla och fara lite vilse ibland, eller om det bara är svagt och infångat i sina egna neuroser, sin egen osäkerhet. Först tänker jag inte på det alls, men efter att ha läst några sidor ser jag framför mig Catherine Deneuve i Polanskis film Repulsion, och börjar då tycka att Bobergs titel är lite väl övertydlig.

Men efter att ha iakttagit sprickorna, sniffat på den oätbara maten, och vandrat förbi de gloende figurerna i stadsbilden, rör sig diktjaget ut ur filmen, eller om det är tillbaka in i sin egen värld. Men hon i filmen bodde i samma! - kan invändas: i samma fientliga lägenhet, med samma hotfulla inbillade och reella förföljare.

Tydligt är att Bobergs syfte varit att skriva fram ett utforskande jag, och det gör hon med besked. Det är ingen trevlig bekantskap, där det lever i dimman, okontaktbar. Boberg skriver på tvären, motsätter sig själva skrivandet, själva tilltalet, kommunikationen. Det är lönlöst. Och just därför –

Paradoxen i att hela tiden hylla tigandet: ja, idealet att knipa igen, när det så uppenbart är en bok som är skriven, som innehåller text. Men det är en text som vägrar gå kommunikationens ärenden. Och ändå, eller just därför: så himla bra! Nästan sensationellt allvarsamt bra: ”Om jag inte visste vad lycka är, / skulle jag inte gråta”.

Hon skriver om rosor, om såret, om tårarna: idel klichéer, börjar du tycka, tills författaren själv ingriper med en kommentar, att hon börjar ifrågasätta motivvalet, att det fyller henne med skam. Det är sällan jag har läst en så nödvändig och ytterst konsekvent skriven poesi – Christine Falkenland åstadkom något liknande på 90-talet, med att skriva just så här instängt och pessimistiskt. En av hennes bilder är också labyrinten, och i förlängningen virveln: hon upprepar fraser, återvänder till samma omuntra muttrande, och det gör läsningen otrygg, att hon skapar frånvaro och svindel, att man inte känner igen sig, trots att hon skriver om återkomster.

Begäret är våldsamt, destruktivt: i den mån det finns en berättelse, handlar det om att stöta ett ”du” ifrån sig, att säga nej, erkänna att både viljan och kunnandet saknas. Det är en besk text, där jaget allt mer hotas att kapas av duet. Rädsla, oro, tvivel och självförakt: dessa ingredienser som vårt effektiva samhälle har ratat. Det du som Boberg vänder sig till kan lika gärna vara textläsaren som psykoanalytikern: en slags fiende, en skeptisk instans som inte ens behöver tvivla och ifrågasätta för att det känsliga jaget ska uppfatta allt som ett motstånd.

Helena Boberg har, med eller utan Polanskis hjälp, skrivit en skräckinjagande bok, med återkommande ohyggliga fraser, som den här: ”Det stirrar tillbaka”. Hennes värld är en vanföreställning, och det jag gillar mest med den är hur den ändå lyckas bli så angelägen, att den rör sig rakt mot mig, hur mycket den än förnekar att den vill säga mig något. Den ger också intryck att vara definitiv: så här är den, och så här ska den vara.

Redan när tidskriften 10-tal hette 80-tal lät man publicera debutanter, och åtskilliga har förstås passerat revy under åren: det vore intressant att se vad som hände sedan. Hur många har blivit etablerade författare? De måste vara en minoritet. Nu är Helena Boberg den första debutanten i serien 10-tal bok, och hon är redan färdig.

(Bilder: 10-tal.se, samt Catherine Deneuve i filmen Repulsion.)