Semikolonet är
interpunktionens vattendelare, som det är omöjligt att förhålla sig neutral
inför; det finns lika många som avskyr det eller är rädda för att använda det
fel som det finns fans som tycker att det är både det stiligaste och mest
användbara skiljetecknet. Här ska inte redas ut vem som har rätt eller fel (för
det vet vi redan), men en ny bok i ämnet kan förstås inte skada – bara man tar
sig förbi undertitelns amerikanska hyperbol om att få sitt liv förändrat.
Cecelia Watsons bok
Semicolon är långt ifrån den första
om detta hatälskade tecken. När jag berättat för mina kolleger på skolan att
jag läser en bok om semikolonet har reaktionen nästan uteslutande varit
förvåning: ”Va? En hel bok om … det?
Det låter ju helt knäppt.” Somliga människor har ingen fantasi. Sanningen är
att det finns för få böcker om semikolonet – i synnerhet svenska sådana (Alva Dahls bok Interpunktion är ett undantag).
Det finns ungefär
lika mycket som jag gillar med Watsons bok som jag ogillar. Men att den är för
kort hör väl i så fall mer till frustrationen, att hon skriver så bra att jag
gärna hade läst mer. Nu får vi åtminstone veta en hel del av intresse. Som att
regler för hur språket ska användas är en relativt ny uppfinning. Fram till en
bra bit in på 1800-talet var ortografin tämligen fri – det märker alla som
försöker hitta konsekvens i till exempel stavningen i 1600-talssvenskan, där
samma författare växlar fritt mellan alla dubbeltecknade konsonanter och
vokaler, i en ljudhärmande stavning som ter sig godtycklig och anarkistisk.
Underbart – för dem, men kanske något mindre för oss som försöker läsa deras
texter nu.
Det som styrde
dessa författare var känslan, och faktiskt är det så jag uppfattar Watsons
uppdrag med sin bok: att återinföra intuitionen, känslan, och gehöret hos den
skrivande. Hon bekänner att hon tillhört språkpoliserna, men insett att det
inte är en framkomlig väg. Och här kommer ett tips till andra självpåtagna
språkpoliser, -fascister och grammatiknazister: bli svensklärare. Då ska du
inse att dina regler bara är inlärd irritation och att det är idioti att kräva
hyperkorrekthet i texter som i stället borde präglas av flyt, spänst, espri, dynamik,
stringens och sofistikerade samband.
Vad har då
semikolonet med allt det här att göra? Jo, det ger balans åt en meningsbyggnad
som annars hotar att bli antingen för korthuggen eller för tungfotad. Det är
inget fel på korta meningar. Ibland. Men inget slår de riktigt långa, vindlande
och meandriska meningar som knappt går att skriva utan undsättning av det
hjälpsamma semikolonet; det finns något sällsynt och dyrbart över detta tecken –
det sorteras under det mer ståtlig än det snygga i skönhetskategorin – men det
är också lockande, och däri ligger väl förklaringen att så många irriteras av
det, när det används fel och överanvänds. Hellre vara sparsam, lyder deras – och
min – uppmaning.
Watsons bok visar
hur viktig interpunktionen är generellt, och det tål att upprepas, att det som
stör mig mest i läsningen av elevtexter sällan är den usla stavningen eller
särskrivningarna eller anglicismerna, utan satsradningarna och överlag bristen
på kommatecken. Hon går igenom 1800-talet, när grammatikfolket vädrade
morgonluft med allt mer omfattande förhållningsregler för språket.
Men det är svårt
att lära ut dessa regler, eftersom språket är intuitivt och levande. Så bör din
text också försöka att vara, kan tilläggas. Det är förstås skillnad. Journalister
ska skriva korta meningar; därför borde de inte heller uttala sig om semikolonet.
Bollsinne är också svårt att lära ut – förvisso kan man öva, men mycket bygger
på spontanitet, improvisation, instinkt. Både när du är på planen och när du
skriver, och det är förstås inte konstigt att det inger ungefär samma känsla
att sätta en strut som att skriva en vacker mening. Den meningen ska också vara
flexibel och oväntad. För språket är plastiskt. Det vägrar slå sig till ro, det
är rastlöst, det fortsätter sprida sin oro jämsides med sitt lugn. (Notera mina
tre satsradningar i förra meningen.)
Watsons genomgång
tar oss genom vetenskapen – lika långtråkigt som det låter – och vidare till de
sexiga semikolonen, till lagtexterna och savanterna, och reder ut om
semikolonet är snobbarnas prioriterade tecken. Skiljetecknen har ju sina
konjunkturer. För två hundra år sedan var parentesen stendöd (den höll på att
bli en parentes, höll jag på att säga), medan den nu väl är vid bättre vigör,
även om den håller på att hamna i vanrykte – liksom det enkla kolonet, tycks
det mig: eller försök själv använda det rimligt ofta och upptäck hur förbannade
folk blir.
Semikolonet
uppfanns 1494, men det var först på 1800-talet som det togs i anspråk i
det syfte vi nu känner till det: att binda ihop stycken som hör ihop. Tidigare
var dess användningsområde mest att indikera den där pausen som är lite längre
än kommatecknet, och lite kortare än punkten. Den användningen är fortfarande
gångbar, då det mer är frågan om rytm än om regler. Och på tal om
hyperkorrektion: fram till 1862 användes semikolonet på det sätt som
majoriteten av användarna verkar göra nu, det vill säga som ersättning till
kolonet framför uppräkningar.
Det finns som sagt
mycket att gilla med Watsons metod. Hon är ödmjuk, ganska rolig, fast inte på
det ansträngda sätt som många andra språkvetare brukar vara; böcker om språk
tenderar att bli lika spirituella som tramsiga. Tyvärr ägnas ganska mycket
utrymme åt ointressanta redovisningar. Jag uppskattar att hon förhåller sig
skeptisk till stilböcker (återigen något som i stort sett saknas på svenska),
eftersom språkets mångtydighet sällan kan täckas in av sådana förenklade
förslag. Man får läsa allt med en nypa salt. Det är också bra att hon pläderar
för vikten av att skriva för hand: så och endast så blir man förtrolig med en
annan författares stil.
På tal om vattendelare.
Författare är förstås legendariskt kategoriska när det gäller semikolonet. Det
hatades av bland andra Donald Barthelme (som liknade det vid en fästing), Kurt
Vonnegut och Mark Twain, medan åtskilliga ser det som ovärderligt. En av dem är
Herman Melville, vars Moby-Dick
innehåller cirka 4 000 semikolon – eller ett vart 52:a ord. Det är nästan
svindlande många. Watson nämner inte Milan Kundera, som i sin bok Om romankonsten påstår att han en gång lämnade
sin förläggare för att han ville byta ut alla semikolon mot punkter. Inte
heller Virginia Woolf, vars användning av semikolonet är det mest eleganta.
Däremot skriver hon
kärleksfullt om Raymond Chandler, en av 1900-talets stora stilister på
engelska. Hon räknar till endast två semikolon i hans mästerliga roman The Big Sleep, men det är förstås en
fråga om temperament. Från en ytlig synpunkt ser det ut som en lapsus, när
Marlowe beskriver sin lägenhet och dess torftiga innehåll med ett synbart malplacerat
semikolon: ”Not much; a few books, pictures, radio, chessmen, old letters,
stuff like that.” Watson kallar det för ”det sårbara semikolonet”, det som
visar protagonisten Marlowes sårbarhet, där skiljetecknet karakteriserar honom
lika starkt eller starkare än adjektiv hade gjort.
Som essäist
strösslade Chandler däremot med semikolonet, och lät det signalera just en
paus. Watson kallar det för ”olagligt”, men låter det också bli en framkomlig väg. När jag
i dag läste Thomas Engströms krönika i Aftonbladet
om tv-programmet ”Hustruskolan” ser jag just detta olagliga men snygga
semikolon: ”Jag har hört det sägas vid köksbordet här hemma att män som
hatar kvinnor gör det för att de tycker sig veta att kvinnor bara låtsas, bara
åmar sig och gör sig till; bara fejkar hela skiten, inte för att få ligga utan
för att få kärlek.” Chandler skulle ha samtyckt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.