Han Kang har blivit
ett världsnamn, främst i kraft av den kusliga dokumentärromanen om massakern i
Kangwju 1980, Levande och döda, och
den besynnerliga spökromanen Vegetarianen.
Båda var översatta från engelska, något som nu åtgärdas när Hans senaste bok Den vita boken utkommer i
direktöversättning från koreanskan, av Anders Karlsson och Okkyoung Park, som
tillsammans översatt några koreanska författare åt Tranan, som Yi Munuol.
Typiskt nog läste jag The White Book
på engelska, då jag inbillade mig att Natur & Kultur skulle fortsätta välja
de engelska utgåvorna.
Vi har lärt oss att
sorgen är svart, något Han turnerar med att ge den en vit anstrykning. Vackert
och träffande är den svenska boken inlindad i vävtapet, som liknar ett bandage
kring såret, och just lindor och gasväv är några av de begrepp som kopplas till
den vita färgen. Några andra: ljus, snö, fåglar, sockerbitar, piller, hår,
fjärilar.
Saker som kopplas
till det vita är också migränen, något Han drabbades av som barn. Som utgångspunkt
rör det vad som utgör en människas liv. I
hennes fall är det den döda äldre systern, som bara levde i två timmar. Ur
detta hyperkorta öde spekulerar Han, väver en historia, och ser sitt eget liv
speglas i den dödes. Hur hade hennes eget liv tett sig om systern klarat sig:
rent krasst hade det betytt att hon själv inte hade existerat, inte minst
därför att föräldrarna året därpå får ytterligare ett dödfött barn. Slumpen
avgör om vi ska finnas eller inte. Han lever sig in i historien, föreställer
sig pappan gå ut med en spade, medan mamman klämmer ur sig den sista mjölken,
först gul, sedan vit …
Traditionellt har
vitt och ljust räknats som positiva inslag, i kontrast till mörkrets otäcka
inverkan. Upplysning och förnuft som representanter för det goda, det svarta
som ångest och mörkrens makter. När Han tar sig an det vita övergår prosan
ibland i poesins densitet, i en mellanformernas litteratur, där snön faller lika
tätt som orden:
när mannen som hopplöst
kollapsat på gatan
och häver sig upp med
frusna händer
inser vilket bortkastat
liv han levt,
när han inser att han, för
fan, inte vill gå tillbaka
till den förbannade
ensamheten bakom hemmets väggar,
när han tänker,
vad är det här, vad är det
egentligen,
den vita snö som faller så
skoningslöst?
Det är en text som
rör sig mellan att vara stum och att vara vibrerande, och det är inte förrän
boken är utläst som det utkristalliserar sig ett syfte, eller ett mål med
hennes projekt. Det kan te sig banalt eller förenklat, men det är ändå värt att
ta sig dit, när det handlar om den utmätta tiden – för oss, för författaren
själv.
För en författare
är relationen till det vita mer laddad än för andra; man behöver bara gå till
Melvilles Moby-Dick för att klargöra
det, hur den vita färgen kan ses som den yttersta skräcken för ett horror vacui som måste fyllas med svarta
ord.
Som poetisk undersökning
liknar det lite Maggie Nelssons associativa Blå
(Bluets), som kom på svenska 2017. Eller
varför inte jj:s låt ”All white everything from my face to my wings / All white
everything from my nose to my sins”. Eller varför inte Anna Kavans symboltyngda utforskande av det vita i romanen Is?
Som bok blir Den vita boken inte lika omedelbart
ingripande i ens liv som För levande
eller döda eller i närheten lika förbryllande suggestivt som Vegetarianen. Det är ändå en ovanlig
bok – rättfram, ogarderad, insiktsfull, skriven av någon som inte lärt sig
vikten att vara på sin vakt. Det blir då en unik bok, som är så komprimerad att
den kan läsas i en sittning, och sedan fortsätta sin verkan, så som endast bra
böcker gör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.